The World Is a Beautiful Place & I Am No Longer Afraid to Die
Harmlessness

Man försöker fatta vem man är. Vad man gör. Man har bra dagar där färger är starkare, detaljer tydligare, personer vänligare. Man har dåliga dagar och slutar notera. Man försöker navigera med en opålitlig kompass. Man hamnar rätt. Ibland fel. Man träffar människor man älskar och man slutar älska människor. Man är ensam i livet tillsammans med alla andra och däri ska man växa.

The World Is a Beautiful Place & I Am No Longer Afraid to Die är en oväntad pjäs: ett nio medlemmar rörligt kollektiv som kommunicerar med sina fans som om bandets existens inte vore värd att ta på allvar, men som skriver maximalistiska, orkestrala emolåtar vars texter handlar om att finna en rättvis och behaglig plats att slå sig ner på i en oärlig och anskrämlig värld. Det sistnämnda gör andra band också, men The World is… opererar utifrån ett perspektiv jag knappt stött på. De är gamla ungdomar, eller kanske unga åldringar, som fortfarande tittar upp från replokalen i källaren trots att deras ambitiösa musik signalerar att de hade kunnat lämna sin kära scen bakom sig utan att titta över axeln. Deras låtar, poetiska men med en okonstlad kraft, om depression, tangerande misstag, moraliska krig och strävan efter att hitta ett hem, är kraftfullare än de på papper bör vara, eftersom de framförs av ett band som byggt ett fort omkring sina ståndpunkter och konstnärliga beslut. Inget kan rubba dem, men de står på exakt samma nivå som sina fans, vilket verkar göra att deras tankar växer från snygga formuleringar till symboliska känslouttryck för en hel gemenskap.

För två år sedan slog de igenom med Whenever, If Ever vilken rörde liknande ämnen – genom deras aktiva utgivningsfas löper en röd tematisk tråd som inte blir upprepande, utan snarare får mer djup ju mer man hört tidigare, likt en tv-serie – och i vår sammanfattande årslista menade jag att skivan ändå var så dynamisk att den hade funkat som instrumental inspelning. Då var de fyra vokalister, den här gången är de fem, även om David Bello och Katie Shanholtzer-Dvoraks överlappande sånginsatser är Harmlessness självklara luftrör. Whenever, If Ever var sitt skivomslag, ett hopp ut från en klippa där alla medverkande verkade slåss om micken. På Harmlessness uteblir skriken, Bello och Dvoraks adresserande skruvar automatiskt upp musikens intensitet men samtliga låtar är så välskrivna att det inte känns aktuellt att höja tonläget ytterligare. Takter och sinnesstämningar stöps om på ett ögonblick (I Can Be Afraid of Anything), trumset förvandlas till stoft (The Word Lisa) och vid ett tillfälle (We Need More Skulls) låter de som det massiva brittiska kultbandet Yourcodenameis:milo. The World is… instrument vrålar och viskar och kastar sig runt två röster – en ruffig, en svärmisk, och ofta flyter de ihop i en och samma känsla.

Harmlessness börjar med en gitarrmelodi från folkvärlden. Efter två och en halv minut får den sällskap av stråkar och därefter är albumet en enda stor utblomning av idéer. ”And we think that the world is alright and that’s a lie”, avslutar Bello låten. Det hade räckt att han pekade mot de efterföljande tolv spåren, där avhandlas allt från Diana, the Hunters politiska mord på två busschaufförer i Mexiko till den absoluta motsatsen, uppgivenhet (”The music never changed, your heart just quit beating”). Titeln är en passning till deras tidigare EP Formlessness men i synnerhet ter den sig, inte minst med även det här omslaget som komplement, som en ironisk samhällskommentar.

”We were ghosts even then, errant sunlight on our skin. Sunlight, sunlight. And we drove out to the bluffs, raced each other through the dust. We’re all gonna die.” är de sista orden i en sista låt som statuerar att det här är ett band som vet hur man avslutar en skiva (Getting Sodas senast). David, Derrick, Katie och alla de andra verkar oavsett namnet visst ganska rädda för att dö – eller åtminstone rädda för livet. Med Harmlessness är det som att de lyckas centrera det starka orosmomentet in i musiken, men trots det få det att låta mer som en hyllning till de vackra dagarna än ett förebådande brev. Man ramlar och man reser sig, och man försöker dra slutsatser utifrån det. Man hittar någonstans man vill stanna och så gör man det så länge det går. Man försöker fatta vem man är och vad man gör och om det är tillräckligt för sig själv och för alla andra man känner och tycker om. I The World Is a Beautiful Place & I Am No Longer Afraid to Dies musik, som handlar om den förvirrade livslabyrinten på ett ojämförligt sätt, vill jag vara, stanna, länge.

Skivbolag: Epitaph Records