Redan för fem år sedan sa The xx att de börjat inspireras av klubbmusik. Det är ett citat som glömdes bort av de flesta – andra given Coexist lät nästan exakt som 2009 års debutalbum och deras öde som evigt stillsamma olyckskorpar verkade vara orubbligt utstakat. I viss mån kunde man se uppföljaren som ett klubbinspirerat album, men i en mening som är tvärt emot vad gemene man föreställer sig. Romy och Oliver sjöng som utzonade besökare på dansgolvet, där all glädje runt omkring skedde som i slowmotion och de själva stod och tänkte på annat: trånande kärlek, obesvarad kärlek, döende kärlek. Coexist bestod av lugna och ledsna sånger, med på sin höjd ett blekt och avlägset Jamie xx-beat i bakgrunden.
Sedan dess har den tillbakadragna producentens solosuccé dragit trion i helt nya riktningar. Om Coexist var musiken i hörlurarna på väg hem från klubben, kan I See You nå dig redan på dansgolvet. De första sekunderna av introspåret Dangerous ljuder som sirener och signalerar det som komma skall: ett album där The xx kliver fram som tillräckligt bekväma för att se sin publik i ögonen. Dangerous är en upptempolåt om att ta ett steg förbi sina rädslor och följa den starkare av instinkter som drar i en, mot rytmer och lustar.
På uppföljande Say Something Loving hamnar de närmare den lyckliga kärleken än någonsin förr. “I don’t know what this is, but it doesn’t feel wrong” sjunger Romy, nästan förvånad över hur enkelt det kan kännas. The xx musik har alltid fått små avstånd och detaljer att kännas som oceaner av distans och bergskedjor av betydelse, men nu lyckas de på egen hand bygga broar över det oöverkomliga. “I’ve been a romantic for so long / all I’ve ever had are love songs” går texten lite senare på I Dare You, som för att slå sig till ro med att den tiden av oförståelse är förbi. Lyckan behöver inte längre betraktas från sidan, utan kan för första gången upplevas i förstaperson.
Men det är inte så att ledsamheten är bortblåst – trots trevande kärleksord och ambitioner om klubbmusik är The xx i sin kärna desamma som förr: ledsna och nervösa om vartannat. På Say Something Loving stockar sig orden i halsen innan de till sist trasslar sig fram. Singeln On Hold liknar en av/på-relation med ett telefonsamtal där man hänger kvar medan den andra pratar på i en annan linje. Men ändå – det är ingen slump att de på On Hold går tillbaka till just 80-talet och samplar Hall & Oates, för hela I See You genomsyras av samma sentimentala romantik som det decenniets varmaste radioballader. Svallande syntar sveper som vågor över den kristallklart mixade sången och får en 35-årig tidsrymd att smälta bort. Lika mycket som The xx velat skriva progressiv popmusik, har de skapat ett album som får små ögonblick att stanna till – och nostalgin att kännas som skimrande nutid.