Intervju
The xx – inget och allt har förändrats
Publicerad: 6 februari 2017 av Nike Rydberg
Det har varit tyst om The xx, men 2017 kvarstår trion som decenniets mest osannolika popstjärnor. Just tystnaden har de traditionellt förvaltat bättre än någon annan – låtarna på debuten xx såväl som 2012 års Coexist lyste upp som negativfoton, byggde dramatik av allting som inte hördes. På den vägen kunde tre introverta barndomsvänner från London förena indiepop med R&B och sätta ett musikaliskt avtryck som hörs än i dag.
Förra månaden släpptes I See You – det tredje albumet från The xx och på flera sätt en 180-gradersvändning från vad bandet tidigare varit. Det finns en nyfunnen styrka i rösterna hos Romy Madley Croft och Oliver Sim nu. Jamie Smith har fullt ut blivit Jamie xx, vars samplingsbaserade produktioner fått större utrymme än någonsin. När vi träffar Romy i Stockholm verkar hon lika stolt som förlägen. I See You har tagit tre år att spela in, och hon utbrister snabbt att albumet rymmer mer värme och positivitet än allt The xx tidigare gjort.
Ja, hur kommer det sig att ni tar det här steget just nu?
– Det var någonting som hände stegvis, det här att börja gå utanför oss själva. Vi turnerade mycket i samband med Coexist och befann oss plötsligt på jättestora scener. Efter tusentals spelningar började vi känna att vi faktiskt ville vara där – tidigare kändes det så svårt, jag var väldigt innesluten i mig själv och vågade inte titta upp på publiken. Ingen av oss var såna som ville stå på scen och vara i centrum när vi gick i skolan. Vi är fortfarande inte världens mest självsäkra personer, men vi tror mer på oss själva nu.
Inför I See You har The xx bokstavligen klivit ut ur sina egna huvuden – för första gången lämnade bandet London för att spela in i Reykjavik, Los Angeles och den lilla byn Marfa, Texas.
– Jag tror att vi ville ha ett äventyr, vi har tidigare bara spelat in i London. Inför Coexist hyrde vi en lägenhet, byggde upp en studio och pratade inte med någon annan än varandra. Vi tyckte att vi var produktiva, men vi var faktiskt bara isolerade. Inför det här albumet ville vi göra något helt annorlunda, och i efterhand är det bra att få ett utomperspektiv och låta lite ljus komma in. När jag skrev låtarna bodde jag i Los Angeles. Jag antar att jag gillar solen. Jag brukade leva i skuggan, haha.
Att “leva i skuggan” är en underdrift när det handlar om The xx – och det är svårt att prata om The xx utan att prata om kärlek. Till och med den lyckliga kärleken får ett melankoliskt skimmer på I See You, och att vara sårbar inför någon annan blir ett trauma i sig: “I tell myself I deserve this – to feel this weak, to be this nervous”, sjunger Oliver på Say Something Loving. Romys svar? “Here come my insecurities – I almost expect you to leave.”
– Vid första albumet sa Oliver att han sjöng om förväntningar. För mig var det alltid väldigt personligt. Jag kanske hade fått mitt hjärta krossat fler gånger än han, men det handlade alltid om att säga saker utan att säga exakt hur det var. Ibland spelade vi på små klubbar inför sju personer och en av dem var personen som man sjöng om… Jag behövde hitta ett sätt att vara kryptisk, och nu kan jag släppa på det. Det var så intimt. När man lyssnar på något man gjort så kan man minnas hur man var vid den tidpunkten. Det är som att se tillbaka på sig själv och jag känner empati för mig själv nu: “Åh, det där måste ha varit jobbigt.”
-
I See You känns som första gången ni sjunger om någonting utanför en relation mellan två personer.
– Det där var ett väldigt medvetet beslut. On Hold känns delvis som en heartbreak-låt, vilket gör att den som förstasingel inte är så representativ för albumet. Visst finns det heartbreak på I See You, men det är inget överhängande tema, vilket det alltid har varit tidigare. Jag ville röra mig utanför det – försöka skriva en låt om att vara kär och att det känns okej. Att man riskerar saker och satsar på något i stället för att bara, “du har inte ringt tillbaka”. För det är inte där jag själv befinner mig just nu. Det är svårt att skriva en glad låt om kärlek utan att det känns väldigt cheesy. Personen man skriver om får ju inte tycka att det blir för mycket…Mycket har hänt medan The xx varit borta, på långt mer än det personliga planet. Framför allt är det bakgrundsfiguren Jamie xx som klivit fram i ljuset. 2015 slog han igenom på allvar med soloalbumet In Colour – bland annat nominerat till Mercury Prize och utnämnt av oss som årets allra bästa.
– Medan Jamie gjorde sitt album så fick jag tid att leva ett privatliv och lära känna mig själv bättre bortom scenen. Men vi kände oss väldigt separerade från varandra – Jamie var på turné, jag var i Los Angeles och Oliver var i London. Vid en punkt funderade jag på om vi vuxit ifrån varandra. Jag var väldigt ledsen över det. Sedan träffades vi igen… Man tänker alltid att folk har förändrats, sedan tillbringar man tid tillsammans och det är inte så alls. Jag antar att det funkar så med alla relationer. Man behöver bara ge det lite kärlek.
Du och Oliver var båda med och sjöng på In Colour. I efterhand känns det svårt att separera era låtar – Loud Places, SeeSaw och Stranger in a Room – från det ni gör i dag med The xx. Hur ser ni själva på de olika projekten?
– Att jobba med Jamie handlar alltid om att släppa lite av kontrollen. Jag antar att The xx bygger på att vi tre försöker göra vad vi alla älskar. Med Loud Places fungerade det så att jag gjorde min del, sedan la Jamie samplingen och allt som ger låten liv. Det var kul att se vad han gjorde med den på egen hand, men också att han ville släppa in oss andra. På I See You började gränserna suddas ut – det låter mycket mer Jamie nu. Jag och Oliver lutade oss tillbaka lite mer, typ “det där låter bra”. Inför det här albumet hade jag lärt mig lite om hur man producerar, så jag och Oliver kunde spela in demos på egen hand medan Jamie turnerade. När han fick låtarna fanns det redan rytm och syntar, sedan kunde han skapa delar snarare än fylla i allting.
Hur fungerade ditt och Olivers låtskrivande med alla stora avstånd? Mejlade ni varandra?
– På vårt första album skedde allt faktiskt över mejl, det var väldigt uppdelat. Vi var för obekväma för att kunna sitta tillsammans och skriva en låt. På andra albumet började vi skriva tillsammans. Sedan åkte jag till LA för att lära mig hur folk skriver poplåtar. Jag observerade hur det funkade, och det handlade ofta om att man mötte upp en främling och bara började sjunga tillsammans. Så jag kom tillbaka till Oliver och berättade att “folk håller på med den här grejen där man bara sjunger”. Han bara “ja, det där är typ normalt låtskrivande”. Så vi började sjunga tillsammans. Det kanske är den typiska låtskrivarmetoden, men den var ny för oss.
Hur skriver man en bra poplåt då?
– Jag har inte det definitiva svaret, men jag är fascinerad av hur de kommer till. Det är oftast en massa män som sitter i ett rum och funderar på vad en bra melodi är, det är ganska matematiskt. Jag tog med mig mycket från det. Det finns ju kvinnliga låtskrivare i den där världen, men jag önskar att de var fler. Vad Sia gör just nu är fantastiskt. Jag frågade henne om låtskrivande när vi träffades, hon var väldigt generös.
Oj, vad sa hon?
– Jag kan inte berätta, haha! Men hon var väldigt varm och öppen med sina erfarenheter. Jag beundrar hur hon lyckas vara en framgångsrik artist men behålla så mycket integritet. Hon är ett mysterium, trots att hon är en av de bäst säljande artisterna. Men jag älskar att göra musik med Oliver och Jamie. Det handlar om mitt verkliga liv och mina verkliga vänner. Det känns naturligt och instinktivt, jämfört med främlingar som spekulerar i vad människor vill ha.
-
Romys inställning till integritet och identitet är ett återkommande ämne på I See You. På Replica beskrivs en rädsla inför att bli som alla andra, på Performance en dröm om att bli sedd som den man är: “If I scream at the top of my lungs, will you hear what I don’t say?”, sjunger Romy. Den odödliga förståelsen och vänskapen är också det som i slutändan namngett The xx tredje album.
– Jag lyssnade på en Velvet Underground-låt som heter I’ll Be Your Mirror. Första versen går, “I’ll be your mirror, reflect what you are, in case you don’t know…” Jag älskar idén om att någon som står dig nära kan se något hos dig som du inte ser själv, och hjälpa dig att se det. Sedan fortsätter den, “Please put down your hands, ‘cause I see you”. Den raden hängde verkligen kvar och jag började fundera på andra sätt som man kan formulera det. Det får mig att tänka på vår vänskap, hur vi tre har varit åtskilda, men när vi återförenas så ser vi verkligen varandra. Och när man känner sig sedd, känner man sig förstådd.
Onsdagen den 8 februari spelar The xx på Hovet i Stockholm.