The xx på Berns
Årets finaste spelning?

The xx

Berns

Betyg: 10/10

I have to come clean… Till en början förstod jag inte The xx. Jag försökte febrilt lyssna på debutalbumet när det släpptes, i hopp om att förstå deras påstådda storhet. Jag behövde inte The xx då. Mitt 2009 handlade i stället om Animal Collective och framför allt om Merriweather Post Pavilion. Jag behöver inte Animal Collective nu längre, men nu behöver jag The xx.

Det var Coexist som verkligen fick mig att få upp ögonen för xx. Om jag år 2009 levde för Merriweather Post Pavilion och all dess bombasm lever jag snarare nu för den avskalade minimalismen. Och den har vi väl lärt oss att the xx är rätt bra på, vid det här laget. Särskilt nu i och med Coexist, kanske, som är en alldeles mästerlig uppvisning i återhållsamhetens ädla konst.

Första gången jag såg the xx live, en spelning jag tyvärr bara minns fragment av, var i det blodröda skimret som skapades när ökensolen långsamt sänktes ned bakom bergen i Coachelladalen år 2010. Andra var en sensommarkväll i Göteborg samma år, då mörkret precis börjat falla. Tredje gången var igår på ett becksvart Berns. Third time’s a charm, om jag får röra mig med ytterligare en anglicism.

Bandet möts av ett öronbedövande jubel när de äntrar scenen. Stockholm har uppenbarligen väntat länge, länge på detta ögonblick. Sedan avlöser höjdpunkterna varandra. Crystalised görs i en så långsam version att det känns som om hjärtat stannat när det långsamt bultar i takt till musiken. Mitt absoluta favoritögonblick från Coexist slarvas bort lite, jag menar då tystnaden i Missing då beatet bara försvinner ut i tomma intet innan en gitarr glider in för att krossa det förödande ljudet av ingenting alls. Men det är inte värt att hänga upp sig på petitesser här, känns det som.

Fantasy görs helt gigantiskt snyggt denna afton då Jamie xx ges lite extra utrymme för ett uppfläskat beat efter att Oliver Sims avslutat sin solosång som ackompanjeras av en ensam syntpad. När det väl sker, när Jamie xx väl dunkar igång ett beat och släpper lös den där avgrundsbasen som hotar slita loss Berns med rötterna… Det är utan tvekan det snyggaste konsertögonblicket jag upplevt i år.

Sedan det faktum att de låter nya Swept Away sömlöst vävas ihop med Shelter. Att Romy Madley Croft sjunger texten från den sistnämnde över dansbeatet och den sinnessjukt feta, men simpla, basgången i den förstnämnde… Det är en väldigt udda hybrid som fungerar oväntat bra.

Det enda jag saknade var egentligen Our Song från Coexist. Denna sanslöst fina ballad vars text kan ses som övertydlig. Men om man bär på vetskapen att Romy och Oliver är vänner sedan en lång tid tillbaka känns det bara så fruktansvärt ärligt och genuint när de unisont bekänner sin kärlek till varandra. Att de inte spelade den är ytterligare en petitess – ingenting mer.