The xx
som överglänses av Talabot – ute på en jakt som ger och tar

John Talabot / The xx

Lisebergshallen, Göteborg

Betyg: 8/10 (John Talabot)

Betyg: 7/10 (The xx)

Publik strömmar ut och in, köper öl, diskuterar merch, spelar quizkampen och väljer ut platser inför kvällens huvudnummer. Långt framför dem på Lisebergshallens scen står två spanjorer som ingen är där för men desto fler snart lär sig att tycka om. John Talabot och hans trogna följeslagare Pional är i Sverige för tredje gången i år men det är första tillfället de fyrar av ett av sina sällsynta livegig. Under Bron i Stockholm och Yaki-Da i Göteborg har haft den genialiska producenten Talabot på besök i DJ-båset under året men jag vågar lova att det inte går upp emot det som bjuds på som förrätt till The xx.

Talabots debut Fin släpptes redan i januari och riskerar därför att glömmas bort när året summeras av presskåren och topplistorna börjar pryda sidorna. Därför är hans supportgig till The xx om inte annat en påminnelse om vilken makalöst välskarvad dansskiva den Barcelonabaserade musikern kastat ur sig. När han tillsammans med Pional står på Lisebergshallens scen låter det bättre än någonsin. Med en förmåga att bygga och släppa lös sin musik i små och stora doser om vartannat och ändå hålla sig från det bombastiska tar de över besökarnas hjärnor en för en tills handklappandet faktiskt verkar unisont. Destiny, Depak Ine och kanske framför allt Oro y Sangre är så naturliga, beatsen och slingorna flödar framåt likt en porlande bäck, att det inte går att värja sig. Talabot snor fokus. Och är egentligen lite för bra för att kallas support. Man glömmer av The xx.

Oliver, Romy och Jamie har turnerat med låtar från Coexist nästan hela året, trots att albumet släpptes först i september. På trions tredje spelning i Sverige för året börjar det märkas på allvar. Deras scenshow är uttänkt in i minsta detalj och sprudlar av estetisk kreativitet. Deras låtar, lösa reda på skiva, liknar numera mest en svävande kärna som kan kastas runt musikaliskt på en rad olika sätt. The xx vet vad de ska göra för att få det att låta exakt så som de önskar att deras musik ska låta – frågan som väcks under spelningens gång är bara om det är det mest givande resultatet för så många andra.

Det är ett helt annat band som står på scenen jämfört med de ynglingar som stod på Brew House scen i Göteborg strax efter debutalbumet landat i butikerna. Istället för att som då spela låtarna från start till mål går man den rakt motsatta vägen och låter Jamie springa iväg på äventyr med beats i ena handen och slagverk i andra. Som när ett långt medley spelas: låtar påbörjas utan att avslutas, för att under en senare låt få sin eftertext, och där en låt som Shelter – på skiva en av The xxs finaste melodier – görs om till ett disco i ultrapid. Det är vackra och stilrent utförda stygn som Jamie syr för att forma om deras grundidé men det blir samtidigt lite för likt den spelning han själv genomförde på Hultsfred tidigare i år. Lite för monotont och utan den dynamik man önskat.

Ett annat band, ett säkrare band, ett duktigare band – men inte alldeles säkert ett bättre band. Scenshowen är däremot lika genomarbetad som den estetik som omger The xx i övrigt. Som när de i inledningslåten Angels står gömda bakom ett genomskinligt skynke. Oljefärger börjar blandas med varandra på duken och det ser ut som högen av slingrande nyanser hänger i luften framför oss. Det är en blink mot titeln på andragiven – Coexist, oljefärger som blandas med vatten – och det sätter tonen för de kommande 75 minuterna. The xx fortsätter att testa gränserna för deras musik. Ibland flyter elementen samman och bildar en ännu vackrare kulör. Extranumren Stars och Intro, med sina massiva reverb och basbomber, är exempel starka nog för att pitcha idén till en liveplatta. Vid andra tillfällen skär det sig, varpå den brittiska trion mest verkar arbeta bredvid varandra än tillsammans. Det är en jakt som ger och tar – men som aldrig underkuvar sig för sin ständigt växande publik och den ökande storleken på arenorna. På så vis känns The xx ännu som en av musikens mest relevanta akter alla kategorier.

Foto: Hilda Randulv