Alla som såg Thee Oh Sees på What We Do Is Secrets minifestival i Stockholm förra året vet vilket otroligt energiskt liveband de är. Den energin karakteriserar bandets inspelade musik också, liksom den imponerande takt de släpper ny musik i. Sedan bandet slutligen valde att kalla sig just för Thee Oh Sees 2008 har de hunnit med att släppa sju skivor och massvis med EP:s och split-singlar – och de allra flesta har innehållit helt nytt material.
Floating Coffin är den senaste i raden av studioskivor och trots att det bara har gått lite mer än ett halvår sedan Putrifiers II släpptes finns det inga tecken på att allt som spelas in släpps – eller så är det bara så att bandets lägstanivå är imponerande hög. På Floating Coffin visar Thee Oh Sees, som vanligt, upp sin karakteristiska högoktaniga garagerock, där klassisk sextiotalsgarage blandas med psykedeliska influenser. På lite under 40 minuter leder Thee Oh Sees sångare, gitarrist och huvudsakliga låtskrivare John Dwyer, med ett förflutet i exempelvis Coachwips, bandet genom tio låtar och kvalitén är rakt igenom imponerande hög.
Det enda felsteget på skivan är Night Crawler som med sin långsamma domedagsaktiga känsla inte alls passar in med resten av skivans låtar. Egentligen handlar det inte om bristande kvalitet på låten i sig utan mer om sammanhanget – hade den inkluderats hos någon Captured Tracks eller Sacred Bones-signad postpunkartist som Holograms eller The Soft Moon hade den varit i helt rätt miljö.
Floating Coffin är inte bandets bästa skiva, den titeln går till Carrion Crawler/The Dream, men låtar som No Spells, skivans absoluta höjdpunkt, hör till bandets absolut bästa. Resultatet är en av årets bästa garagerockskivor, ett måste för alla fans av genren och framförallt ytterligare ett bevis på att Thee Oh Sees är ett av de bästa och mest tillförlitliga i sin genre just nu.