THEEsatisfactions debut skulle kunna beskrivas med så många klichéartade liknelser. Som ett pussel där en bit saknas; som en tavla där endast ramen är tydlig. aWe naturalE är lite av en gåta. Samtidigt som den så enkelt kan placeras tillsammans med den senaste tidens mest hypade neo-soul och alternativa r’n’b; med Janelle Monáe och Erykah Badu, så har den ett djup som jag knappast hört tidigare.
Sedan 2008 har Catherine Harris-white och Stasia Irons släppt ett ansenligt antal EPs. Med basen i det regntyngda Seattle föll sig samarbetet med Shabazz Palaces naturligt och man figurerade senast på deras Black Up.
I formen så har de många likheter Ishamael Butler ljusskygga hip-hop. Men där den senare är mer beat orienterad väljer THEEsatisfaction en svårare, mer flyende väg. De upphackade pianoslingorna, de svala trumkompen och hjärtkrossade rösterna skulle också kunna förpassas till mer generiska party soul. Bortglömd på en spellista en efterfest senare Men ju mer jag lyssnar inser jag att Theesatisfactions aspirerar på något bortom detta. Man vill inte ta den enkla vägen och lyssnaren utmanas. En utmaning som är värd att ta sig an. Istället för att hopplöst skrika ut sitt engagemang så behåller man en enorm integritet hela albumet igenom. Snabbt blir de svala tonerna sekundära. Man kritirserar vår strävan efter en tom image; hipster-kidsens dekadenta rap och tomma smutskastning i Needs – ” That you respect the talents that you do have/Or go out and learn the skill”. Ofta överträder man gränsen till det mer absurda, experimentella i rent textuellt. Det inte alltid så skimrande livet, illusionen, krossas i suggestiva Enchantruss. Fragmentasiska och mångbottnade textrader som “Shapes, cakes and pies…moon eyes to which I die/ Dead but also alive” och “Think of Orson Welles/then I divorce myself” läggs över en spöklik loop. Deras nyfikenhet och smarta uppfinningsrikedom står klar. Ibland går det till och med för snabbt och jag hinner inte med de kvicka vändningarna. De går över mitt huvud och jag står ensam kvar. Ibland tenderar arrangemangen till att exkludera. Det enda negativa med aWe naturalE
Harris-White och Irons har ett budskap som helt klart är större, musiken fanns där och det blev verktyget. Det är något upplyftande i hela deras farmtoning – ett afroamerikanskt homosexuellt par som gör djup, meningsfull soul i en stad som mest förknippas med rutiga skjortor, otvättat hår och skägg; i en genre som har fastnat i collegehumor och anekdoter om gräs. Jag ser upp till i deras så subtila frustration och ilska som de lyckas kombinera med en oemotståndlig ödmjukhet. THEEsatisfaction kommer till Hultsfred i sommar. Trots hård konkurens så vet jag att de kommer att vara så jävla coola.