”The laugh to keep from crying is a real thing” säger Thundercat, till vardags Stephen Bruner, i en intervju, och kokar med de orden ner själva essensen i Drunk. Verklighetsflykten balanserar hela tiden på gränsen till galenskap och genomsyrar albumet från början till slut. Fram och tillbaks skiftar illusionen och alkoholdimman mellan olika grader av verklighetsförankring och ett avdomnat känslolandskap. Skämten flyter på ytspänningen av berusningen och lindrar tillfälligt, men så snart dimman släpper ömmar det igen.
Redan första spåret är dränkt i eskapism, där ett intro uppmanar lyssnaren att hoppa med ner i Thundercats Rabbit Ho – sedan startar virvelvinden. Captain Stuipdo presenterar en lätt ångestframkallande tillvaro där rader som ”I think I left my wallet at the club” vispas ihop med ”Jesus, take the wheel” och en kroppslig närvaro som genom köttiga pruttljud och onanireferenser får ta ut sitt spelrum. Tokyo är ett fullpackat äventyr i staden med samma namn, medan A Fan’s Mail (Tron Song Suite II) tar en katts perspektiv, närmare bestämt Bruners eget husdjur Tron – jamandena är inkluderade. Show You the Way, ett av albumets höjdpunkter, tar in Michael McDouglas och Kenny Loggins för ett yachtrockigt samarbete. Positionerade bredvid Kendrick Lamar, Pharrell Williams och Wiz Khalifa verkar de först malplacerade, men deras sammetslena sång passar in helt perfekt i Drunks tokiga blandning av inslag och infall. Bruner presenterar under sångens gång de medverkande som om de höll i någon sorts kabaret, och det blir så självdistansierat att det nästan känns som att han driver med sig själv över sitt samarbete.
Men så, där bland den där mörka munterheten som verkar finnas till främst för Bruners egen underhållning, flyter de mer allvarliga segmenten upp. I lysande Jameel’s Space Ride, som till ljudbilden är porlande ljus och hoppfull, framträder polisbrutalitet och den sociala orättvisa som ligger till grund för den som källa till verklighetsflykten, ”will they attack? / would it be ’cause I’m black?”. Strax därefter går ruset sakta över till bakfylla, och spåren får en mer bitterljuv karaktär – irriterad stämning i Friend Zone, hjärtesorg i Them Changes (som släpptes redan 2015, men fortfarande håller högsta måttet). I Drink That verkar Bruner och Wiz Khalifa vara helt avdomnade och DUI rundar till sist av albumet med samma melodi som öppningsspåret. ”One more glass to go / where this ends we’ll never know” är avskedsfrasen, och vi befinner oss på samma plats som vi började.
Drivkraften i Drunk ligger ändå inte i kampen att hålla sig varken flytande eller avtrubbad. Bruner verkar till brädden fylld av energiska basgångar och fjädrande melodier, vilket bland annat visar sig i att albumet huserar hela 23 låtar. Spår liksom Uh Uh nästan sprakar av vitalitet och musikalisk glädje och inger känslan av att Bruner till vardags får hålla igen för att inte riva av ett luftbassolo i kassakön i mataffären. Drunks fylliga ljudbild är laddad med oväntade inslag och gäster, utan att den någonsin går utanför Thundercats välbekanta ljudlandskap. De glänsande slingorna och mustiga lagren blir ett sprakande potpurri av Bruners sångskrivande, med humorn som extra krydda.
Eskapismen fungerar kanske mer som verktyg än som försvarsmekanism på Drunk. Bruners spexighet får stort spelrum, men utan den hade hans karnevalsaktiga kaninhål snarare blivit ett svart hål som slukat både lyssnaren och Bruner. I stället kan vi flyta med på ölskummet och få följa med Thundercats knasiga och mörka virvelvind.