Thundercat
Stockholm, 1/12 – 2015

Thundercat, eller Stephen Bruner som han egentligen heter, har haft ett minst sagt hektiskt år. Som skapande epicenter på Kendrick Lamars omåttligt hyllade To Pimp A Butterfly, ryggrad på Kamasi Washingtons The Epic och kreatör av sitt eget helt fantastiska minialbum The Beyond / Where the Giants Roam är det många som har velat ha en egen bit av den ekvilibristiska basisten.

Till Fasching kommer han med sitt eget band bestående utav, förutom honom själv, två musiker – en trummis och en keyboardist. Lite snålt kan tyckas, då liknande tillställningar brukar kunna ha hela kompanier av musiker på scen. Men att ha två ackompanjerande musiker är som ultimat för Thundercat. På sin sexsträngade bas gör han nämligen samma jobb som åtminstone tre andra – att ha med fler hade bara varit överflödigt.

Den popsensibilitet som Thundercat besitter läggs åt sidan för långa improviserade passager, styrda av scenens ying och yang – Thundercat själv och trummisen Justin Brown. Deras blickar möts mer än ofta, och tillsammans verkar de i symbios för att föra musiken framåt. Det är också deras lekfulla än dock strukturerade samspel som utgör musikens ryggrad. Det blir extra tydligt i och med det sparsmakade musikerantalet på scen. Allt jammade är visserligen spännande att bevittna, men ibland infinner sig känslan att de kanske borde gå vidare till nästa låt. Poplåtarna blir, oavsett om Thundercat vill det eller inte, lidande. Lekstugan på scen blir som mest kraftfull under de låtar som känns mest konventionella, när jammandet förenas med låtskriveriet. Årets hit, Them Changes, är förgörande funkig, och det samma kan sägas om avslutande Oh Sheit It’s X som klyschigt uttryckt får taket att lyfta. Det är i de mer explicita låtarna som Thundercat gör sig bäst.

Tråkigt nog har Thundercat drabbats av en förkylning, något som han beklagar sig över åtminstone tio gånger. Rent sångmässigt hörs det knappt, men för varje litet inlägg mellan låtarna blir han allt hesare. Det blir inga extranummer, istället ska han hem och sova. Det blir så när man går från ett flyg till ett annat i dessa temperaturer, menar han.

Kanske var inte Thundercat så spelsugen som han såg ut under låtarna, han kanske inte ens ville genomföra denna spelning. Oavsett så lyckades han visa vilken löjligt begåvad musiker han är – och det räckte en bra bit på vägen. Även om det kanske skulle vara nog att bara beklaga sig över förkylningen en gång. Petitesser.