Thundercat
Way Out West, 11/8 – 2016

Stephen Bruner har hittills haft en spännande karriär. En av de första musikkonstellationer han varit del av var pojkbandet No Curfew, som hade en mindre hit i Tyskland när Bruner var blott 15 år gammal, för att senare dyka upp på scen tillsammans med bland andra trashbandet Suicidal Tendencies. Idag nämns Thundercat, många gånger i egenskap av studiomusiker, i samma veva som namn liksom Kendrick Lamar och Flying Lotus. Den förstnämnda av kollaborationerna resulterade bland annat i en Grammystayett.

Snart efter att Bruner med kompani tagit till scenen på Gothenburg Film Studios, åtföljda av förväntansfullt jubel, är det klart att Thundercat lyser minst lika starkt på egen hand som i sina samarbeten. Deras funkiga jazz-fusion fungerar som ett koffeinpiller för besökare som börjar bli sömniga efter en lång dag i slottsskogen. Musikerna får sina instrument att se fruktansvärt lättspelade ut, och deras inlevelse smittar av sig. Det är så lätt och inbjudande att överge sig till de hoppande bastonerna och bara följa med i bandets minsta vink. Symboliskt nog reflekteras vid ett tillfälle strålkastarljuset i stämskruven till Bruners sexsträngiga bas, och strålen skiner ner i publikvimlet som ett fyrljus. När Them Changes intro dundrar mellan industrilokalens väggar tar Stephens sång en ny roll som ledande element i symbios med basen, och det är som att hela publiken drar en suck av belåtenhet. “Are there any broken heart motherfuckers in here?” ropar Bruner efter att sista tonen studsat ut, och skrockar när att döma av responsen hela lokalen verkar lida av hjärtesorg.

Det är dock en liten uppförsbacke för att komma till den där kollektiva extasen. De första flygande tonerna som når oss är lätt förvanskade av en ljudkvalitet som hindrar den inbjudande värmen från scenen att nå ut och gör det svårt att tränga igenom i torsdagsnatten. Kanske har Thundercat också överskattat publikens äventyrslystnad, för de första spåren är alla ackompanjerade av jammiga utsvävningar där Bruner är helt uppslukad av de rusande basgångarna. Här och var i publiken lyses däremot människors ansikten upp av mobiletefoners sken så snart dessa utsvävningar kommer i rullning, och lite av magin bryts bort. Bandet verkar känna av situationen, och kanske blir publiken (efter att ljudkvalitén rättats till något) mer mottagliga, för efter ett par spår landar bandet och publiken i samma mentalitet, och är det hela glömt.

När Bruner får syn på en nära vän i publiken – Kamasi Washington – flyr ett rungande skratt ut i lokalen och han får samla sig lite och förklara vem han siktat. Thundercat har en personlighet som genomsyrar musiken och hans liveframträdande, med små utspel som dessa. Han kommer som ett helt koncept som går ut på hans inbjudande personlighet. När han försvinner in i kulisserna igen känns det nästan som om man har lärt känna Stephen Bruner lika mycket som person såsom musiker.