Tiger Lou
Debaser Medis, 21/12 – 2013

Egentligen visste vi väl inte vad vi skulle förvänta oss. Tiger Lou har gjort sitt bästa för att tona ner det faktum att de gör sina två första spelningar på fyra år. De vill inte kalla det för Återkomsten, men har redan hintat både om ny musik och kommande spelningar, så det är egentligen bara löjligt att låtsas att det är på något annat sätt. Runt halv tolv går de på för att avsluta sin två spelningar långa återföreningsturné på Debaser Medis, som kvällen till ära är utsålt. Att bandet generöst nog valt fri entré innan klockan nio och endast en dryg hundring i dörren bidrar naturligtvis både till uppslutningen och det goda humöret. Publiken är lika taggad som lokalen är varm, och när bandet river av hits som Nixon, Oh Horatio och Sell Out är det till allmän allsång.

Rasmus Kellerman ser ut att känna sig hemma på scen. Tiger Lou är framför allt hans skapelse. Det är han som till största delen skriver musiken, han som sjunger, han som skriver texterna. Hans solodebut fick visserligen oförtjänt lite uppmärksamhet, men det är med Tiger Lou han är som bäst. Större delen av setlisten baseras på det mörka monumentet A Partial Print. Gott så. Storheten i bandets tredje album reflekterar tydligt Kellermans oförmåga att skriva nytt material, och är rimligtvis en viktig del av förklaringen till bandets uppehåll. Hur toppar en egentligen A Partial Print? Är det överhuvudtaget möjligt? Det är förmodligen en fråga som cirkulerat frekvent i Kellermans huvud de senaste fem åren.

När The More You Have To Give/The Less You Have To Carry efter sin pulserande uppbyggnad fullständigt briserar i crescendot, när Kellerman sjunger ”Fixate your fingers around me/Focus and please keep your voice down” i känslomässigt laddade Coalitions och det extremt tighta samspelet i det rasande slutet på The Loyal får mig att tänka på hur illa de första repen måste ha låtit, och hur väl Tiger Lou förberett sig för det här. ”Det har varit för mycket vardag och för lite magi”, sammanfattar Rasmus Kellerman de senaste fyra åren, efter att ha avslutat en duett med flickvännen (livskamraten?) tillika kollegan Firefox AK i The War Between Us.

Formuleringen ”Tiger Lou har aldrig försvunnit, Tiger Lou är inte tillbaka” känns som ett sätt för bandet att inte sätta press på sig själva, att inte tvingas göra allt det som förväntas av ordet ”återkomst”, utan att bara göra det som känns rätt. Fyra år är trots allt en lång tid, mycket har naturligtvis hänt i bandmedlemmarnas liv sedan senast de spelade ihop. Men när de förberett sig så här väl, och utfallet är så här lyckat, vore det bortkastat att inte fortsätta.