Tiger Lou
Pustervik, 29/11 – 2013

Tiger Lou har aldrig försvunnit, Tiger Lou är inte tillbaka. Så hette det när Rasmus Kellermans band nyligen från ingenstans bestämde sig för att ta upp musiken igen. Vi får nog helt enkelt komma överens om att inte vara överens där. Fyra år har gått, frånvaron har gnagt ett allt större hål – det hade varit en sak om man visste något, men istället har det bara varit tyst – och Tiger Lous Wikipediasida är nu skriven i imperfekt.

Fyra år har gått sedan de stod på en scen tillsammans och vi valde direkt att skriva att Tiger Lou är tillbaka. Ordet återkomst lyser i gulgrön neon över hela tillställningen: Pustervik är näst intill fullt, en del människor har åkt långväga för att fånga tillfället och halv tolv möts fem människor av ett enormt jubel. Det borde låta rostigt. Det borde vara lite avvaktande, osäkert. Så som saker man inte gjort på länge är i verkligheten. Istället är Tiger Lous spelning i Göteborg en filmisk händelse där allt klaffar – en häpnadsväckande, sömlös entré där varje instrumentalt parti och dess övergångar sitter på hundradelen.

”Vi har längtat så mycket till det här”, säger Kellerman efter några låtar. Det är en koncentrerad, snortajt uppställning men med utåtriktade gester där spelglädjen lyser igenom varje gång. Tiger Lou har blivit mer och mer suggestiva för varje skiva, med sitt tredje och senaste studioalbum A Partial Print som en utblommad ändhållplats för den utvecklingen. (Växtliknelsen är kanske illa vald, den mörka plattan låter snarare som något som vissnar.)

I kväll ignorerar de inledningsvis den mest renodlade popskivan, debuten Is My Head Still On?, och försvinner in i obehagligt pumpande atmosfärer som The Loyal och The Less You Have To Carry. När den sistnämnda ringer ut börjar responsen från publiken bli överväldigande och bandet får ta en kort paus på grund av skriken och applåderna innan de kan börja spela igen. Efter det är det på den nivån det ligger. I Nixon blir det allsång – Kellerman vågar sig till och med på att inte sjunga en vers för att se om publiken tar över – och extranumren The War Between Us och Oh Horatio måste vara två av de mest älskade låtarna i den här lokalen i år.

De spelar dessutom ett smakprov av vad som komma skall, mer tillbakadragen men också stöpt i det karaktäristiska mörkret, och lovar att den hamnar på ett planerat fjärde studioalbum. Efteråt försöker många av besökarna klappa in Tiger Lou en andra gång. De kommer inte ut mer men har strax dessförinnan avslöjat att vi ses nästa år igen. Tiger Lous Wikipediasida är skriven i imperfekt och någon bör ändra den detaljen snarast. Tiger Lou är här och nu och med kvällens massiva stöd i ryggen kanske bättre än någonsin.

Foto: Olivia Nordell