Tillåts trots scen framföra sin musik precis så vacker som den är tänkt
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

The xx

Hultsfredsfestivalen

Betyg: 8/10

Att The xx spelar på Hultsfredsfestivalens största scen är näst intill ofattbart. Romy, Oliver och Jamie har slagit igenom på ett sätt som inte kan betraktas som något annat än ett fenomen. Trions musik smyger sig fram. En röst som balanserar på en tunn lina till basgång. Och plötsligt, en trummaskins elektroniska trippande. The xx gör musik som bör spelas i ditt rum, i dina hörlurar, för dig själv eller tillsammans med någon du tycker om. Det låter möjligen fånigt men det är ju så. The xx är den elektroniska musikens motsats till det massiva Justice som två dagar tidigare dragit festivalens största publik i mörkret. Där Justice pumpar sänker The xx.

Ändå är publiken lika stor den här kvällen. Det följer inga regler och slår hål på alla konsertnormer.

När de tre unga musikerna står och blickar ut över kanten mot ett gigantiskt publikhav är det ett strålande ljus i skymningen. Det är ett bekräftande om att man inte nödvändigtvis behöver skrika för att höras i dagens musikklimat.

De öppnar med nya, förkrossande vackra Devotion. Romy sjunger om kärlek. Hon sjunger alltid om kärlek. Bredvid står Oliver och spelar den tystaste av basgångar. Jamie står längre bak, knappt synlig, och ger musiken andetag. The xx gör musik om kärlek och det finns knappt någon som gör det lika naturligt som dem; duon som för en sjungande dialog som låter nära, nära, och den osynlige människan bakom som producerar repeterande hjärtslag till de korta samtalen. Det är så intimt att det blir fullkomligt orimligt att tänka sig The xx använda sig av något annat än minimalism för att nå ut. Tusentals som kollektivt får en inblick genom sovrumsfönstret.

De nya låtarna faller oerhört väl ut. Strangers vill aldrig ta slut och det vill ingen annan heller. Än mer gripande är passagen då konversationen dör ut helt och instrumenten berättar hela storyn. Intro och en kort instrumental version av Jamie xxs och Gil-Scott Herons I’ll Take Care of U lyfter sammansmälta till en helt ny nivå.

De spelar självklart även alla övriga låtar som gjorde xx till ett av de bästa debutalbumen i modern tid. Alltid med samma elegans och knappt ett ord till publiken. De är bäst så, när de är så inne i sina egna huvud – och i varandras – att de knappt verkar ta notis om att de är bevakade. Ofta står de så tätt intill varandra att den stora scenen ser öde ut.

De hade däremot gärna fått spela senare. Att The xx inte får stänga festivalen och natten känns som ett felbeslut – trion säger till och med själva i en av få stunder av kontakt att de inte spelat så här tidigt på länge.

Strax innan halv elva spelar de sin sista låt för kvällen, Stars. Här blir det som tydligast vilken oerhörd livetransformation The xx genomgått – som de i princip tvingats till i och med scenernas storleksutveckling – sedan föregående Sverigespelningar. James Blake överträffas av festivalens högsta, mest skorrande bas. En tryckvåg som pulserar genom hela den trollbundna massan. Kontrasten mot resten av ljudbilden gör Stars till en ännu vackrare avslutningslåt än innan.

Högre än så blir aldrig The xx. Det gör spelningen ingenting, de tillåts – av publik, av festivalledning – att framföra sin musik just så som den är skapad. Och det är inget annat än alldeles fantastiskt.

Foto: Magnus Olsson