Det finns något motsägelsefullt med Tim Heckers senaste släpp Konoyo. Å ena sidan vägrar den stelna till en konventionell form, eller någon form alls. Hecker skyr alla sorters rytm och traditionell uppbyggnad, alla idéer om tempo eller repetition, för att skapa ett abstrakt och fullständigt oförutsägbart mönster av ljud. Gott så. Å andra sidan är de harmonier och melodier som framträder genom den atypiska ljudbilden ständigt desamma. De har varit desamma i åtminstone tio år. Det är omöjligt att urskilja den ena molldränkta, ödesdigra, smärtsamt långsamma ackordföljden från den andra. Musikpartiernas identitet ligger med andra ord nästan helt och hållet i ljudets framställning.
Så har det visserligen alltid varit med Tim Hecker, går det att invända. Ingen lyssnar väl på den fantastiska Virgins från 2013 för melodiernas skull – musikens attraktionskraft och potential ligger i de brustna ljudlandskapen, den våldsamma leken med akustik och förstärkare, inte i tralliga melodier. Så hur intressant är själva akustiken på Konoyo? Till sin hjälp har Hecker en japansk gagaku-orkester som blåser i flöjtar och för allsköns oväsen med instrument vi aldrig hört talas om. Allt dekonstrueras såklart genom Heckers originella produktion och resultatet är stundtals djupt fascinerande. Som alltid liknar djupet i inspelningarna inget annat, att lyssna på Konoyo är som att gå in i ett tempel. Ljud på ljud, lager på lager, förgrund, centrum, bakgrund – allt kristallklart framställt i mixen.
Kanske är det min bristande förståelse för gagaku, men här är problemet – har du hört fem minuter av den här skivan har du egentligen hört samtliga 59 minuter. Variationen som är livsluften för Heckers bästa verk, redan nämnda Virgins och Ravedeath, 1972, finns inte här. Att göra händelselös musik är inte samma sak som ambient, monotoni kan vara förhäxande, men det kan också vara just monotont. Vill du använda albumet som stämningssättare, att som lyssnare glida in och ut ur musiken och meditera, tänka på annat, fångas av ett ljud eller en idé och nonchalera nästa, då fungerar Konoyo absolut. Vill du ha något att ge din fulla uppmärksamhet så riskerar Konoyo tyvärr att framstå lite som en Absolute Relax-skiva för svårmodiga. Det är lika omöjligt att avfärda hantverket, passionen och originaliteten hos Konoyo som det är att lyssna på den från början till slut.