Tim Hecker
Södra Teatern, 6/4 – 2014

Södra Teatern ligger i kompakt mörker. Det kanadensiska ambientundret traskar ut på scen. En lågmäld applåd. En kort stund senare skvalpar publiken i Tim Heckers flerdimensionella orkestrala tsunami som sköljer över rummet. I mörkret kan han vara vem som helst, det röda och blåa skenet från maskiner koncentreras i ansiktet och han blir snarare en gestalt än en person. Det blir anonymt och individualistiskt. Musiken blir direkt länkad till åhöraren, resultatet blir bombastiskt och storslaget, något som han själv i kommenterar i en intervju:

But I don’t really thrive on positions of outsiderness; it doesn’t really fire me up. I’m more interested on the personal level, of the journey, of making work that satisfies me as a sentient being, you know?

Det är ingen show, det är snarare som ett intimt möte, och det känns lite oförskämt när ljuset från en smartphone skimrar till i den nästan fullsatta lokalen. Som en asocial kompis på andra sidan av fikabordet.

Musiken är i vågrörelse, konstant vägande, attackerande och sedan retirerande. Prism, med sina hårda slagverk, melodiska knaster och konstant ökade vemodiga harmonier. Konsistensen och strukturen består primärt av en digital sfär men precis som på senaste skivan Virgins, är ljuden mer naturbundna än tidigare. Det syntetiska ljudlandskapet innehåller vind som blåser över oändliga sanddynor, papper som dras isär, skrapande mot trä och metall. När det ensliga pianot äntrar Live Room följt av Live Room Out nås ett slags klimax och mot slutet låter suset mindre tålmodigt. Blåsljuden sjuder och sätena vibrerar.

Tidsuppfattning förvrängs och det känns nästan orimligt att endast en timme har passerat när jag hänförd och klar i sinnet lämnar salen. Upplevelsen var som en musikalisk terapisession. Och under promenaden hem är han lika bra i lurar som i en kolsvart teater.