Tim Hecker
Stockholm, 13/11 – 2016

Om allting är konst, är då inget konst? Den franske filosofen Jean Baudrillard hävdade att det som definierar vår samtid är att allting estetiseras. Från det banala till det verklighetsflyktiga, det obscena till det mest sköna. Allt kulturaliseras och gränser pushas i försök att maximera våra erfarenheter. Vårt frosseri i information, bilder och symboler resulterar i överflödig konst som oundvikligen döljer ett tomrum – ett ingenting. Baudrillard menade att det är utifrån den diagnosen att vi bör se på hur kulturen verkar och vad som sker när gränsen mellan konst och verklighet alltmer suddas ut, annars blir vi dömda till likgiltighet och förlorar förmågan att kunna urskilja konstformer. Visst, konsten kanske demokratiseras men spelar det någon roll när den ger upphov till något som varken är skönt eller oskönt? Oavsett om en håller med om det eller inte så hade Baudrillard nog inte Tim Hecker i åtanke när han skrev sin teori.

Sista kvällen på Sound of Stockholms festival bevisar drone- och ambientmästaren Hecker ännu en gång att gränser kan och kommer fortsätta töjas, expanderas och krossas. Istället för att hitta sin plats bland marginalerna av allt brus tar han med oss någonstans bortom vår inbillningsförmåga. Vi kunde lika gärna ha ramlat in på en samlingsplats för någon obskyr sekt. Ett hav av silhuetter där ingen rör sig. Stadiga blickar mot scenen där Heckers skepnad knappt kan urskiljas från mörkret. Dimman hänger som en matta i rummet. Ingen i publiken pratar, jublar eller klappar i takt. Alla lyssnar. Vi kan inget annat än att bara lyssna. Och om det inte är någonting religiöst över det hela är det i alla fall något spirituellt eller meditativt som försiggår på Debaser Medis under den här söndagskvällen.

Den dånande predikan från scenen får hela rummet och kroppen att skaka. Basen börjar kontrollera hjärtslagen. Näsborrarna kittlas av njutning när nya element i musiken introduceras eller plockas bort. Blicken har ingenting att fästa sig vid än de horisontella lysen som fyller scenen. Det käftsmällande ljud som oavbrutet manipuleras tycks komma från något bortom horisonten av de vibrerande ljusen – som om att det är på väg mot oss. I vissa stunder är det nästan överväldigande – är det ljudet eller publiken som håller på att spricka? Men så i sista sekund rycker Hecker bort ett element eller tillåter en tyst paus, om så bara för en sekund, så att vi hinner med ett kollektivt andetag innan väggen av ljud återvänder. En skräckblandad förtjusning infinner sig, ett sublimt rus i både kropp och själ, och tankarna dras till idén om det oändliga.   

Att sätta ord på upplevelsen är att undervärdera den, och att kalla den för en konsert är på samma gång både en underdrift och en överdrift. Det är om något snarare en guidad meditation över vår samtid, ett försök att sätta toner på och skapa en atmosfär kring vårt moderna tillstånd. Om allting har estetiserats så har Tim Hecker lyckats sätta ljud på allt från de minsta beståndsdelarna av organismer till de innovationer och teknologier som vi ännu inte kan föreställa oss. Resultatet är större än någonting vi kan erfara.