Tim Hecker
Way Out West, 12/8 – 2016

Hur låter musik för en intelligentare livsform? Rör den sig i andra banor, har nya beståndsdelar? Ingen kan veta, men om någon nu levande människa ger oss en hint så är det Tim Hecker. Han skapar organiserat ljud som går förbi allt vi lärt oss: inga melodier, rytmer, ljudmattor eller tystnader. Det här är något annat.

Att befinna sig i Hagakyrkan den här natten är som att vara i en maskin som håller på att dö. Basfrekvenserna river tag i kroppen och plötsligt känns det som musik för hörande är en imitation av den för döva. Andra delen av frekvensspektrumet är lika viktigt: diskanten tjuter som ett öronbedövande undergångslarm. Ren decibelmassa, högre än alla förstärkarmaxade rockkonserter i världen. Det är den mest fysiska och extrema upplevelse jag någonsin haft.

Samtidigt är det drömskt och flytande. Bakom diset tornar kyrkvalvet upp sig som en port till nästa dimension; himmel, helvete och allt däremellan. Om katolska kyrkan sökt en ljudsättning av skärselden idag skulle de ha letat här. Det påminner om Monoliten i 2001: A Space Oddyssey och resan som filmens karaktärer genomgår. Tid och rum, ondska och godhet, historia och framtid sammanfattas i varje sekund.

Just Hagakyrkan är bästa tänkbara plats för det här skådespelet. De blåa, varma färger som skjutits upp i taket tidigare under kvällen är nu utbytta mot bister och brungrå dimma som gömmer huvudpersonen i ett smutsigt dunkel. Hans fysiska gestalt är inte heller viktig, för det här är så långt ifrån en traditionell konsert man kan komma. Hecker står bara där som en kanal för något annat.

På sätt och vis är det mer ljudkonst än musik. Hela upplevelsen grundar sig i det ofattbart genomborrande ljud som kommer från hans lilla podie längst fram i kyrksalen. Valvet blir en gigantisk förstärkare och ger allt ett lager av distorsion som får vanligtvis så krossande, gitarrbaserad dronemusik att framstå som ingenting. Den enda låt som går att urskilja, Obsidian Counterpoint, låter som chiffrerade meddelanden från en utomjordisk ras. Tim Hecker blir en budbärare av något vi inte riktigt kan förstå, genom ljud som spränger alla gränser.

Efteråt är alla bara tysta. Sen en jätteapplåd. Sen total, hänförd tystnad igen. Tillvaron har förändrats och kommer aldrig bli densamma. På hemvägen skakar marken under varje steg. Allting är rubbat.