Gloria
Tirzah
Roskilde, 4/7 – 2019
Publicerad: 5 juli 2019 av
Moa Björkman
En halvtimme innan insläpp är kön in till inomhusscenen Gloria längre än någonsin tidigare. Det ösregnar ute, så kanske är det ett flyktförsök till en av festivalens få torra platser. Jag hoppas att varenda en är där för Tirzah. När vi riskerar att inte komma in är jag däremot beredd att kasta ut nästa dansk som frågar ”hvem skal spille?”. Väl inne har den Londonbaserade artisten, obrydd om det höga publiktrycket, hunnit med första låten. Det gör ingenting. Vi faller alla under hennes förtrollning och armbågandet i kön visar sig genast värt det.
När Beyoncé sjöng att hon woke up like this menade hon det inte som Tirzah gör här. Iklädd för stora mjukisbyxor och tröja i stil ”farsans gamla” ser hon de facto ut att komma direkt från sängen. Aldrig har någon varit så råcool i klassisk bakismundering. Bakom sig har hon Mica Levi (Michachu) och Coby Sey, som tillsammans bygger upp de elektroniska ljuden som Tirzahs musik bygger på, lika snabbt som de trasar sönder dem igen. Den Londonbaserade artisten nästan viskar fram sina fragmenterade kärlekshymner till bakgrunden av trasig, drömlik post-R&B.
-
Tirzah låter allting ta den tid det behöver. Den släpande trummaskinen i Gladly tar ännu längre pauser mellan varje förlösande slag på basen. Do You Know levererar hon glitchigare än inspelningen, Fine Again om möjligt ännu vackrare. Hon skapar ett vakuum och fyller det noggrant med gles, minimal soul. Tystnaden däremellan är elektrisk. Det är som om hon styr tiden. Tiden, i Tirzahs värld, är insvept i inbodda lakan och tung London-smog. Hon har inte bråttom någonstans.
Slå sönder soulmusik till bitar, låt Arthur Russell lyssna på serpentwithfeet och sedan försöka sy ihop trasorna igen med ståltråd. Ungefär så låter de 40 minuter vi spenderar på Gloria. Spelningen är centrerad kring förra årets debutalbum Devotion. Alla låtar är raka skildringar om moderna relationer, kärlekslåtar i en era av höger- och främst vänsterswipes. De tre mycket mer dansinfluerade EP:na som släpptes innan dess hör vi inte mycket av, bortsett från en urladdning åt househållet som avslutning. Det gör inte så mycket, för allra starkast är de sköraste ögonblicken. De där det känns som att läsa Tirzah Mastins, som hon egentligen heter, dagboksanteckningar.
Tillsammans med sina två bakgrundsmusiker skapar Tirzah en drömlik stämning med sin nedmonterade pop. Timmen undan regnet blir en av festivalens bästa, men det hade lika gärna kunnat vara strålande sol ute. Ingen har lämnat när konserten är slut, Tirzah har trollbundit oss alla.