Efter den stora succén med The Monitor, ett fantastiskt 65-minuters konceptalbum om det amerikanska inbördeskriget med referenser till Titus Andronicus frontman Patrick Stickles egna personlighetskriser, valde bandet under 2013 att påbörja ett ännu större koncept – en rockopera. Att beskriva det som att försöka hoppa över en ribba för högt positionerad känns något rimligt, men värdigast vore om framtida upplagor av Svenska Akademiens ordlista placerade en enorm bild på Stickles skäggiga plyte bredvid definitionen av dumdristig, för något annat vore orättvist mot ordet som nu hittat en perfekt passande kroppslig form.
Trots att The Most Lamentable Tragedy utlovades vara fyra spår längre än slutprodukten vi presenterats med är 29 låtar ändå nog för att få Hüsker Düs eller The Whos respektive rockoperor att framstå som blygsamma album. Mindre imponerande är faktumet att sju av dessa är interludes (varav två består av komplett tystnad), men är tydligen helt nödvändiga för skivans flöde på grund av dess operastruktur med fem akter, vilket oavsett irriterar mer än vad de tillför. Vissa har ju sedan innan bevisat att rockoperor fungerar perfekt utan konstanta avbrott.
Istället för att subtilt lämna ledtrådar, som under The Monitor, har Stickles öppet gått ut med att The Most Lamentable Tragedy är baserat runt honom själv. Denna gång representeras han av en schizofren protagonist som hallucinerar om gamla förfäder genom en biverkning av sin psykofarmaka, reser genom tiden och lär sig hantera sin sjukdom via dessa trippar. Att handlingen inte bara fruktansvärt luddig, men även omöjlig att lista ut utan någon bakgrundsforskning lämnar en dagdrömmandes om det narrativ som fanns på The Monitor.
Om låtarna som inte är onödiga interludes vore helt värdelösa skulle The Most Lamentable Tragedy lika gärna kunna totalsågas och bannlysas till helvetet – men både lyckligtvis och sorgligt nog är fallet inte så. Blandningen av Neutral Milk Hotel-vibbarna från tidigare album och den aggressiva lo-fisidan från Local Business formar den fullträff som bandet kallar för Act Two: Beside Himself, där framtida knasterindieklassikerna Mr. E. Mann, Fired Up och Dimed Out befinner sig. När bandet lyckas fånga det vilda lo-fisoundet i koncentrerad form visar sig en utmärkt sida, men återkommer aldrig med samma styrka under albumets gång.
I ett scenario där alla interludes, albumets halvdana försök till handling och de narkolepsiframkallande More Perfect Union och (S)HE SAID/(S)HE SAID hade skrotats skulle The Most Lamentable Tragedy utan tvekan varit i klass med resten av bandets högkvalitativa diskografi. Istället har Titus Andronicus åkt huvudstupa rakt in i den alldeles för höga operarock-ribban, men kammar ändå hem några poäng för ett graciöst hopp.