TNGHT, Field Day, 25/5-2013
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Jag vill mest gå till hotellet. Klockan är snart tio på kvällen, vi har varit uppe sedan för alltid och Magnus sitter bredvid mig med en pizzaslice på en löjligt nedskräpad gräsmatta som skulle kunna vara scenografi från 28 dagar senare (att det är ett antal tiotusental personer runt omkring gör att apokalypsscenen ändå inte blir jättestark). Jag vill även ha en öl men har inga pengar. Jag tror bestämt vi befinner oss på festival.

Vi stannar, Field Day avslutar tidigt och det är bara en timme kvar. Lunice och Hudson Mohawke stänger en av de stora tältscenerna med sitt TNGHT-projekt. Vid något tillfälle befinner sig även How To Dress Well på scen och crowdsurfar med Lunice (som dessutom häller champagne på publiken under setet). Det är omöjligt att se på plats från en position lite längre bak i en vilt dansande massa men det förvånar inte. Den ständiga känslan under TNGHTs spelning är att precis vilken galenskap som helst kan ske där framme.

Bakom sig har duon en pulserande ljusshow som reagerar på varje musikalisk rörelse i luften. Tillsammans med den sinnessjuka urkraft som väller ur högtalarna bildar de båda elementen en upplevelse så intensiv att min kropp från och till skakar. Att se TNGHT är fysiskt: tryckvågen från basen får kroppen att röra på sig vare sig du vill dansa eller inte, den både moshande och dansande publiken drar med sig de bredvid i en kaosartad dominoeffekt. Ett drop, alla skriker. Två laserstrålar som möts på mitten lagom till att en uppbyggnad når crescendo. TNGHTs trap låter den 25 maj på Field Day som den mest välanpassade livemusik jag har hört. Jag förstår att det är en nagel i ögat på många som inte uppskattar anamma det nya men med sitt set lyckas kanadensaren och skotten nå den elektroniska musikens fulla stadium- och festivalpotential.

De går från att mixa in nya Kanye West-låtar till att droppa Future och däremellan hela tiden ha full kontroll över hur de ständigt ska bygga sitt framträdande högre, kraftigare, större, hårdare. Första sekunderna är mer passionerade och frenetiska än Field Days alla övriga avslutningsnummer. Basslingan i den outgivna Chimes – som blandar rått och vackert lika snyggt som Mohawkes solospår Fuse – är värd flygresan tur och retur allena. När de sparkar igång nya singeln Acrylics skiter jag helt i stolthet och bara hoppar jämfota upp och ner som någon tecknad Snurre Sprätt-karaktär. Jag skriker rakt ut, utan adress, ett tag där. Musik gör sånt med en.

Musik gör att man på tre snabba kan glömma bort trötthet och ölsug, tappa tidsbegrepp och förlora kroppskontroll. Jag lyssnar inte på Goooo och Higher Ground när jag häckar hemma, fan, jag har överhuvudtaget inte lyssnat mycket alls på TNGHT, men när det presenteras på det här viset i skenet av den här kollektiva euforin är det bara att kapitulera. Det är det här jag älskar så mycket med musik; man kanske når en punkt då man tror att man har sett allt, känt allt, hört allt, men det finns hela tiden nya upplevelser som väntar på att överraska en.

Det är mörkt utanför, en strålande sol har till slut gått ner och det är kyligt. Tältet TNGHT spelar i är inte ett tält – det är ett tempel.