Todd Terje
Øyafestivalen, 9/8 – 2014

Norge har en historia av internationellt kritikerrosade dansartister, från a-ha till Röyksopp. Det senaste namnet i raden är Todd Terje, en mustasch- och polisongprydd 33-åring med en förkärlek till färgglada drinkar och soliga dagar. Han började få uppmärksamhet 2012 med den extremt smittsamma singeln Inspector Norse, men det är inte förrän i år som hans debutalbum It’s Album Time fått honom att slå igenom ordentligt. I Oslo märks hans popularitet starkt och han har i år fått äran att avsluta Øyafestivalen, Norges motsvarighet till Way Out West, på den största scenen. Det säger ganska mycket bara det. Festivalledningen verkar fullkomligt älska Terje, och låter honom inte bara headlina sista dagen utan har dessutom bokat Bryan Ferry, sångaren från glamrocklegenderna Roxy Music som sjunger en låt på It’s Album Time, sannolikt i huvudsak för att han ska kunna gästa under Terjes konsert.

Förutsättningarna för att denna kväll ska gå till historien är därmed rätt bra, och till viss del gör den nog också det. Terje, som i huvudsak är dj och annars brukar köra soloset, har ambitiöst nog med sig ett band på hela fem personer. Hur synkroniserade dessa är jämte Terjes dj-utflykter är minst sagt imponerande, och det blir inte sämre av att de flesta låtar har fått sig en rejäl omstrukturering. Ibland är det endast en ryggrad kvar från studioversionerna av vissa låtar som pulserar, till exempel gitarrhooken i Delorean Dynamite, och de är i övrigt klädda på nya sätt. Det är ett väldigt smart drag som ger Terje en klar fördel då konserten därför alltid blir intressant, trots att setlisten följer It’s Album Times låtschema till punkt och pricka.

Publiken är med på noterna redan från början, men bryter loss ordentligt under den ettrigt glada Svensk sås och efterföljande discotuggande Strandbar. När en scenarbetare plockar in en mikrofon på scenen bryter jublet ut, för alla vet vad som väntar, ingen kan ha missat det uppenbara scenariot att Bryan Ferry planerar att gästa konserten. Det är stort och mäktigt, men under publikens exaltering döljer sig ändå något slags antiklimax när Ferrys röst dränks totalt av den högst uppskruvade basen. Personligen hade jag dessutom gärna sett honom piska publiken ytterligare genom att gå ner till den, men han förblir stillastående. Det finns något i det som är talande för hela konserten, det är både ambitiöst och skickligt utfört, men det finns utrymme för att göra det ännu lite bättre.

När Oh Joy ebbar ut och melodislingan från Inspector Norse slår till vet jublet och dansen inga gränser. Jag hör någon säga att detta är Norges nya nationalsång och en snabb titt bakåt säger mig det åtminstone är några tusen på plats som är beredda att överväga ett byte. En stor grupp dansare kommer in på scen, i åldersspannet 10-50 och klädda i vitt med ljusslingor hängandes runt halsen. De utgör finalen för konserten, som slutar på topp. Om publiken ägnar närmare tio minuter åt att försöka ropa in Todd Terje igen för att de inte vill att festivalen ska vara över eller för att konserten helt enkelt var riktigt bra är svårt att säga. Antagligen en blandning av båda.