Intervju

Toothless: ”Myter blev mitt verktyg”

Publicerad: 27 januari 2017 av Sofia Rönnkvist

Om namnet Ed Nash inte klingar bekant för dig är det nog inte så konstigt. Som basist i det framgångsrika bandet Bombay Bicycle Club, som har tagit paus på obestämd tid, var han aldrig ensam i rampljuset. Efter över ett decennium i samma band prövar han nu sina egna vingar under namnet Toothless. Vi snackade i telefon med Ed om hur det känns att stå på egna ben – och om hans debutalbum The Pace of the Passing.

Hur känns det att ha ett soloprojekt efter så många år tillsammans med Bombay Bicycle Club?

– Det är blandade känslor. Det här är det bästa och mest givande jag någonsin gjort, det är nåt som är säkert. Jag älskade att vara med i Bombay Bicycle Club – det var allt jag visste sedan jag var femton år gammal, och jag är 26 nu. Det var nervkittlande att avsluta det kapitlet och bestämma sig för att göra det här. Jag har alltid skapat musik på fritiden men jag har aldrig gått ut med den innan. Så när Bombay tog slut var jag tvungen att göra det här för min egen skull, även om det kändes läskigt.

Så du har alltid haft sidoprojekt för dig själv medan Bombay fortfarande körde?

– Ja, men min roll i det bandet var aldrig att skriva musiken. Jag spelade basen och fixade med lite annat, men det var aldrig mitt eget projekt så som Toothless är. Det är nog därför det här har varit så berikande, att äntligen våga ta klivet och vara drivkraften. Allting lever eller dör vid min hand, medan det tidigare fanns tre andra personer där som delade bördan. Om det går dåligt är det på mig – om det går bra är det min förtjänst. Det är både skrämmande och fantastiskt på samma gång.

 

  • Ed berättar om hur de flesta antar att band splittras på grund av bråk eller att intresset av att fortsätta arbeta tillsammans dött ut. Men så var inte fallet för Bombay Bicycle Club, där de fyra killarna fortfarande är goda vänner. Sångaren Jack Steadman har hjälpt Ed att producera albumet, och Suren de Saram som var trummis ingår i Toothless liveband. Den enda som inte varit involverad är gitarristen Jamie MacColl, men Ed berättar att han och Jamie bor tillsammans i en lägenhet i London. Bandmedlemmarna ville helt enkelt gå sina egna vägar, och det var tid för dem att utforska sina musikaliska banor. Men att ha varit så goda vänner och levt så tätt inpå varandra har påverkat det som Ed nu skapat själv. Deras inspiration har varit hans inspiration – till viss del. För The Pace of the Passing låter precis så som Ed vill att det ska låta, det är precis det han vill skapa just nu. Under sin uppväxt och även nu lyssnar han själv mycket på musiker som Sufjan Stevens, Modest Mouse och Kurt Vile, och det är den typen av amerikansk och kanadensisk indiemusik som han själv dras till. När Toothless startade var det alltså ingen större fråga om hur det skulle låta, utan mer vad som skulle sägas.

    Alla dina låtar handlar om mytologi och astrologi. Var det en slump att du valde det temat, eller är det något som fascinerat dig länge? Jag själv älskade nämligen grekisk mytologi när jag var liten!

    – Mina föräldrar brukade läsa grekiska myter för mig när jag var liten och jag fann det alltid, precis som du gjorde, väldigt intressant. Samma sak med astrologi. Så jag hade kunskapen sedan innan, och när jag började skriva albumet så var det aldrig min plan att det skulle bli såhär. Jag kände mig oförmögen att skriva låttexter när jag började med det här. Att skapa, spela och spela in musik – det var det jag visste hur man gjorde, men jag visste inte hur man skrev låttexter. Alla mina favoritlåtskrivare är såna som berättar eller återberättar historier, som Sufjan Stevens eller Nick Cave som använder inspiration utifrån för att skriva sina texter. Så jag började gå tillbaka till grekiska myter som en väg in till låtskrivandet. Historierna, moralen och budskapen finns redan där, allt jag behöver göra är att ompaketera det och applicera det på vad jag vill skapa. Som med låten Sisyphus, där myten handlar om en man som skjuter ett stenblock upp för en kulle, men i slutet av varje dag rullar det ned igen. Så han måste göra det om igen, varje dag. Den idén om repetition relaterade jag till hur ett förhållande fungerar, om att man finns där för den andra personen oberoende av hur många gånger den gör fel. Men hade jag inte använt en grekisk myt som inkörsport tror jag inte att jag hade kunnat berätta den historien. Myter blev mitt verktyg.

    Att para ihop indiepop med teman som död, planeter och existentiella kriser är inte direkt ett vanligt förekommande koncept. När Ed sjunger om vänskaps- och relationsproblem till melodiska gitarrslingor, förpackade i antika myters redan existerande form, så väver han ändå ihop det med musiken på ett naturligt sätt. The Pace of the Passing är skapat som ett album att lyssnas på i sin helhet, och de olika teman som anknyter till varandra var delvis ett hjälpmedel i låtskrivandet – men också ett sätt att åstadkomma en enhetlig platta. Att skapa individuella låtar eller spellistor för att bryta sig loss från de ramar som ett album utgör är något som många artister leker med i dag. För Ed känns det främst relevant att försöka uppskatta musiken i vilket format det än skapats för, och nämner den ökade försäljningen av vinyler som något han tycker är en kul nyhet. Speciellt eftersom att det visuella kring ett album är något han anser är väldigt viktigt.

    Det ligger mycket tanke bakom ditt skivomslag för The Pace of the Passing, men hur känner du för visuella album? Är det något du skulle kunna tänka dig att göra?

    – Ja! Absolut, jag hade älskat det. Du menar i stil med Lemonade?

    Ja precis! Såklart tänkte jag på Lemonade.

    – Om jag hade tiden och pengarna, och om jag såg ut som Beyoncé, skulle jag definitivt göra det. Det är en fantastisk idé, men ett så stort åtagande. Just nu håller jag faktiskt på att skapa en bunt korta en minuters videos som jag ska släppa under de kommande månaderna. Där försöker jag animera historierna som jag berättar om i låtarna. Så jag antar att det inte riktigt är ett visuellt album – men jag gör vad jag kan för skapa ett visuellt element för musiken.

    Sista frågan – blir det några turnédatum i Skandinavien för den nya skivan?

    – Jag hoppas det! Det är fortfarande för tidigt att säga, så vem vet? Förhoppningsvis gillar folk skivan, och det här är mitt heltidsjobb nu och jag vill såklart spela så mycket som möjligt. När vi spelade där med Bombay Bicycle Club hade jag så himla roligt, och jag vill jättegärna komma tillbaka. Jag håller tummarna för det, och för att människor kommer gilla min musik!