Toppnamn eller bredd?

Festivalsommaren närmar sig för fullt. Jag har redan smygstartat här i USA, men snart slipper ni i Sverige också vänta. Som ni säkert märkt är det flertalet festivaler vars affischer saknar de där stora drakarna. Jag snackar om band som Depeche Mode, The Killers, Nine Inch Nails, Placebo, Arctic Monkeys mm. Vart är de ?

P&L har imponerande storband och ser mer och mer ut som Sveriges Roskilde. Arvikafestivalen och Hultsfredsfestivalen toppar inte förra årets toppnamn, inte ens i närheten. Visserligen är det inte någon enkel match att toppa artister som Depeche Mode och The Killers. Det är väl bara Daft Punk som skulle kunna toppa Depeche, om ens de skulle. Att de där stornamnen uteblir, behöver inte vara till det sämre. Det kan faktiskt leda till det bättre. Dock lite beroende på hur man ser på saken. Arvikas och Hultsfreds program är betydligt starkare på de mindre scenerna jämfört med fjolåret. Personligen, hittar jag mer guldkorn nu när stornamnen uteblir. För nu finns det pengar över till att bygga en större helhet. Det blir mer utöver dragplåstren, vilket jag tror kommer berika upplevelsen. Jag uppmuntrar verkligen inte att slopa drakarna, men jag vill trycka på att det inte behöver bli sämre utan dem.

Givetvis vore det allra bäst om man kunde kombinera, men flertalet svenska festivaler har sviktande ekonomi, och då kan det där stornamnet dra ner hela festivalen om den uppskattade publiken uteblir. Kvar blir festivalarrangören som måste betala gaget, oavsett biljettförsäljning.

Då är det många som ställer sig frågan, har vi för många festivaler i Sverige? Som det ser ut nu, ploppar de upp ett par nya varje år, och snart har varje stad sin egen festival, och det är klart att det tär på de klassiska festivalerna. Frågan är dock om det finns publik till så många festivaler. Visst, festivallivet har fått ett enormt uppsving de senaste tre åren, precis som indiekulturen. Det sistnämnda har dock inte nått de svenska vardagshemmen riktigt än, men det kommer. Jag märkte av det i London, och jag märker av det i USA. Här finns ingen melodifestival här är det bara x-factor eller idol som gäller. Men Sverige har både och. Här lyssnar ingen på schlager, men majoritetn av Sverige diggar ändå med till BWO när rix fm ”förgyller” bilresan. Gata efter gata, butik efter butik, överallt märkte jag det i London. NME-hyerna hyllas, avgudas och belönas, inte enbart utav Pitchforkfantasterna som lyssnat på albumen innan de släppts, utan utav helt vanligt folk. På H&M hör du La Rouxs 80-tals inspirerande dänga Bulletproof, på Zara hör du The XX:s Islands. Och i Brick Lane märker du hur secondhand butikerna proppas fulla med människor som är fashionistas hela jävla dan, med coola frisyrer och just det, en Vinyl skiva under armen. Det är sådär lite hippt att punga ut mellan 15-30 pund för en vinylare när vi skriver 2010, i alla fall i London. Det har inte nått Sverige än, men snart, nu när vulkanen lugnat sig hoppas jag lite, att den följer med ett plan till Sverige, och bara sköljer över oss med grym musik. Vi behöver det.

Hur kan det egentligen gå till att Kasabian älskas av britterna och i stort sett hela Europa, men att folk i Sverige knappt hört dem. De jämförs med Oasis, de headlinar festivaler över hela Europa, men i Sverige har de inte ens spelat.

För att återgå till frågan om det är för många festivaler idag. Blir svaret ja. Festivalerna blir för lika, det blir ingen skillnad. Du kan åka på 3-4 festivaler och se samma band, det va kanske bättre förr. Eller, vad säger du ?