Utan förkunskaper om Torche och deras influenser skulle nog ingen ha satt etiketten ”doom metal” på gruppens föregående släpp Harmonicraft, ett album som var förvånansvärt lättillgängligt, medryckande och närmast glädjerikt för att vara gjort av ett band med rötterna i Black Sabbaths svårmodigare material. Att gifta Torches slagkraft och tyngd med nästan komiskt melodiska och sing along-vänliga refränger var ett experiment som kunde ha slutat illa, men bandet lyckades få det att verka som världens mest naturliga grej, vilket resulterade i ett av 2012 års absolut bästa album. Ljuvligt och brutalt på samma gång, som omslaget illustrerade perfekt med sina tjocka enhörningar som kräktes regnbågar i ett fluffigt himmelrike fullt av godis.
Restarter siktar inte mot samma mål, utan innebär snarare någon slags tillbakagång till sakers naturliga ordning. Det är ett album med ett mycket lägre tempo, av ett band som denna gång intresserat sig mer för volym och gung än rusande rytmer och hysteriska hooks. Det är lätt att dra paralleller till grupper som Kyuss och Kylesa: en mer renodlad form av stoner- eller doom metal helt enkelt, som ändå är långt mer lättlyssnad än genrens sedvanliga husgudar såsom Sleep.
Och helvete, när Restarter är som bäst så är det sinnessjukt hårt, typ planeter-kolliderar-med-varandra-tungt, när basen puttrar på i lägsta möjliga register och hela ljudbilden känns som det grövsta sandpappret i träslöjdsalen. Den egenhändigt fixade produktionen och Converge-basisten Kurt Ballous mixning visar sig än en gång vara en vinnande kombination och ett samarbete jag hoppas aldrig kommer upphöra.
Själva låtmaterialet brister tyvärr lite för ofta. Torche tenderar att riffa på väl rutinmässigt på sina ställen, och även om musiken känns tung och tjock så saknas den progression och utveckling som gjorde bandets album Meanderthal fantastiskt. Även variation tryter en aning om vi zoomar ut och ser albumet till dess helhet, brutaliteten blir avtrubbande och repetitiv tills den inte känns särskilt brutal längre. Torche ska dock applåderas för sin kärnfullhet, de flesta låtarna klockar in på mindre än tre minuter, vilket gör att de mindre intressanta bitarna i vilket fall blir kortvariga.
Även om jag önskar att fler spår hade levt upp till samma höga nivå som Annihilation Affair och Barrier Hammer så är Restarter knappast en regelrätt besvikelse, men det är ingen fullträff heller. Den som gillar sin rockmusik så bastung att tavlorna ramlar av väggen gör nog ändå bäst i att ge Restarter en chans.