Den senaste tiden har jag börjat undra om Chaz Bundick i själva verket är en del av en konspiration. Kanske är han en egentligen en Portlandia-sketch som släppts lös i det fria. Möjligtvis är hans Luna Lovegood-flummiga uppenbarelse inspirerad av Joaquin Phoenix mockumentär I’m Still Here, vilken följde Phoenixs publika – men i efterhand påhittade – beslut att säga upp sig som skådespelare och istället inleda en rapkarriär. Men jag har verkligt svårt att se att artisten Toro y Moi är helt på riktigt.
I oktober annonserade Bundick ett lyssningsevent som skulle föregå hans vinterturné som i sin tur skulle förekomma hans tredjegiv Anything in Return. I konstgallerier i Brooklyn och San Francisco skulle amerikanen ställa ut tavlor han målat, en för varje låt på skivan, vilka inspirerats av musiken. Samtidigt som besökarna kikade på hans verk skulle de i hörlurar lyssna på hans huvudsakliga projekt. ”Jag ville göra nåt roligt med det här albumsläppet”, sa Bundick i ett pressmeddelande. Och visst var det helt i linje med vad producenten hittar på när han vill ha kreativt kul.
Popmusik ska tas på fullaste allvar när den gör anspråk på det men i Toro y Mois fall blir Anything in Return och tankarna bakom den en parodi. Medan kamrater ur den scen som en gång födde Toro y Moi har gått vidare i smakfull subtilitet – Washed Out lät så småningom naturligare med en starkare produktion, Neon Indian bestämde sig för att skapa progressiva hitlåtar – har Bundick gång på gång hittat på nya sätt att föda sin avslappnade ”jag gör vad jag tycker är skoj, och bara vad jag tycker är skoj”-image. När vi nu står inför släppet av Anything in Return och han under fyra års tid pilat runt mellan subgenrer som en rastlös pundare (även om han själv hävdar att han bara är allmängiltig) känns det som om Bundick slagit något form av rekord för hur ängslig man kan framstå.
Med hjälp av Pitchforks skribent Ian Cohen och hans årligen återkommande hyllande recensioner har Toro y Moi trollat internetvärlden lite mer för varje år. Anything in Return kan ses som kronjuvelen i denna satsning. I linje med formeln har skivan ett par utomordentligt bra låtar. Singeln So Many Details och dess jazziga stämning och underbara känsla för elektroniska detaljstrukturer var en av höstens höjdpunkter när den kom. Vackert mjuka Cola, med vokala ekon och växande synthtoner, är den andra stora stunden. Båda visar på stor utveckling hos Bundick som musiker – vilket gör den resterande historien än mer frustrerande.
Från sovrummet på Causers of This till dansgolvet på Underneath the Pine till… ja, vad? En hiss? Jag har svårt att se i vilka situationer jag skulle vilja lyssna på Anything in Return. Är det när man tar en whiskypinne, slår sig ned i en fåtölj men tycker att jazzmusik känns lite omodernt och istället vill ha en samtida twist på det hela? Komma i skön stämning. I så fall kanske, här finns nämligen vibes nog för ett helt liv. Om Toro y Mois tidigare album blivit kritiserade för att bestå av för lite välskrivna låtar är Anything in Return ytterligare tre steg bakåt. Här finns enorma mängder detaljer som svischar förbi men mycket få fullt ut genomförda idéer. Det verkar inte bekomma Bundick, som skapat ett album som nära på aldrig tar slut. 52 minuter blir 15 för mycket i det här formatet. Han funk-juckar fram det ena lilla elementet efter det andra som sedan bara försvinner ut solo i intet. Falsettsången på Studies är helt outhärdlig. Omskrivna Cake mest en uppdaterad 90-talspastisch. Överhuvudtaget är Anything in Return, med sin kraftiga men ack så långsamt pulserande bas, som att gå runt med portabel migrän.
Inte heller har han blivit något lyriskt geni sedan sist. Flytten till Kalifornien, där han lärt känna LA-baserade artister som Nosaj Thing och Flying Lotus, ska ha gjort att han vågade ta steget mot kommersiell pop. ”If I stayed I’m pretty sure the album would have sounded like Elliott Smith or something”, hans citat om sitt tidigare hem från en intervju med SPIN. De enformiga kärlekstexterna, som är svårt att inte känna total likgiltighet inför, hamnar en rätt hyfsad bit ifrån den referensen.
På technoartisten Pantha Du Prince & The Bell Laboratorys nya album Elements of Light finns en låt som är nästan 18 minuter lång. Spectral Split, som den heter, tar många minuter på sig att i det tysta bygga innan förlösning men gör det med en eftersträvansvärd målinriktning. Avsaknaden av det är den virriga Toro y Mois allra största fiende. Kanske borde han klura lite mindre på vilka konstgallerier han ska använda till nästa projekt och istället koncentrera sig på att etablera en kärna i sin just nu vilsna musik.