När Torres albumdebuterade för drygt två år sedan var det många som var imponerade: med mycket små medel lyckades hennes träffsäkra lyrik och hänförande röst skapa kompositioner som kändes nästan orkestrala. På andragiven Sprinter är tonen lite annorlunda. Skivan inleds med Strange Hellos där Mackenzie Scotts säregna röst och en avlägsen gitarr långsamt bygger upp ljudbilden, och under de första 50 sekunderna känns det inte som mycket har ändrats sedan debuten. Därefter dundrar resten av bandet in och genast blir det tydligt att skivan har större ambitioner än att bara fortsätta på den fungerande formeln.
Under inspelningsfasen plockades producenten Rob Ellis in, som jobbat med bland annat PJ Harvey. Det märks. Både just produktionsmässigt och i hur Scott arrangerar sina låtar. Ett exempel är förstasingeln New Skin, som med sitt folkliga intro först för sinnet till Daughter för att sedan barskt svepa sådana tankar åt sidan efter dryga minuten. Det är inte det att Torres inte behärskar den nedstämda och lite ängsliga singer songwriter-folken, däremot är det hennes (oftast lite rockigare) utsvävningar både mer direkta och intressanta. Visst, det finns lugnare stunder även här. Avslutande The Exchange är ett ypperligt bevis på att kompetensen fortfarande finns där (som också går helt in i förstapersonsnarrativet som mycket av skivan), men även om det stundtals är sårbart och mer försiktigt trevande är det kanske inte lika intressant. Med artister som Sharon van Etten, Angel Olsen och just Daughter i högform finns det dessutom mycket att välja på ifall suget efter en ensam gitarr och smekande röst blir för stort.
Det finns ett par svagare moment under skivan: de på varandra följande Son, You Are No Island och Proper Polish Welcome är båda tyvärr på tok för händelselösa för att göra ett bestående intryck. Det är låtar som långsamt får växa, men där finalen är alldeles för vek och oinspirerande. På den tidigare finns det stunder där mina tankar istället går till Gazelle Twin, vilket absolut är positivt, och även om mörkret och ångesten är närvarande är det aldrig ogenomträngligt eller kvävande. Ambitionen och lusten att göra något annorlunda finns där, men istället för att mynna ut i en massiv urladdning fumlas tråden bort mellan ett sömndrucket intro och en lite för kall ljudvägg. Den senare liknar å andra sidan mest stillsam bilresa genom en kompakt dimma: visst kan det vara mysigt och stämningsförhöjande men efter ett par minuter har fascinationen lagt sig och de suddiga konturerna är nu enerverande flyktiga.
I skarp kontrast till dessa står Cowboy Guilt som förmodligen är skivans mest kulörta spår, med ett trummaskinsbaserat beat och en lättsam melodi. Det är nedskalat på ett sätt som liknar Waxahatchee, men med en mer elektronisk och lekfull produktion. Bortsett från tidigare filler-liknande spår är det inte mycket Torres gör fel: hon visar att hon är bekväm i flera musikaliska sfärer och vågar prova på lite nya riktningar – även om hon inte alltid träffar helt rätt.