Toxe
Way Out West, 13/8 – 2016

Någon timme efter att Jamie xx skapat Open Air-stämning vid Azaleascenen går Toxe på den betydligt mindre, Red Bull-sponsrade scenen Dungen. Liksom Libertines-spelningen är den här eftermiddagen något av en fristad för den del av WOW-publiken som egentligen vill gå på Emmaboda en gång till. Stämningen framför DJ-bordet är helt enkelt den knarkigaste hittills, med högre andel snabba brillor, pastelliga batiktröjor och The Matrix-liknande långa rockar än någon annan stans på festivalen. Det är faktiskt ganska befriande.

Toxe, eller Tove Agelli som hon egentligen heter, följer en tydlig röd tråd i sin utgivna musik: fysisk, industriell och rå techno. Samma emotionella underton finns under hela hennes liveset, men verktygen byts ut gång på gång. Hon inleder med pistolskott, 50 Cent-samplingar och en allmänt gangstarappig stämning. Scenteknikerna gör ett halvhjärtat försök att förstärka samma stämning med rök och några blinkande lampor. Det funkar inte.

Tur då att Toxes rent musikaliska prestation räcker gott och väl. Genom sömlöst och väldigt kompetent mixande för hon oss vidare till mer lättsmälta Crystal Castles-liknande syntar. Färgglatt och hoppigt. Sen tillbaka till det svepande men samtidigt extremt hackiga sound som påminner om Arca. Toxe tittar ner i Pioneer-spelarna, djupt fokuserad och utan att någonsin lyfta blicken mot publiken. Allting känns väldigt maskinellt.

Allting känns tyvärr också lite tunt, av en enkel anledning: det är otroligt lågt. Det pratas i publiken om att hon behövt anpassa sig efter Massive Attacks och Seinabo Seys krav på tystnad, men det låter märkligt. De vinner alla dagar över Dungens i sammanhanget minimala ljudsystem. Oavsett vilket blir det en nästan overklig explosion när hon till slut får vrida fram högtalarna, som tidigare varit riktade mot henne själv, ut mot publiken. Tillsammans med ännu mer dansant och aggressiv techno gör det att sista kvarten blir ett minirave. På rätt plats och med rätt förutsättningar hade det förmodligen varit så hela tiden.

Inskjutet under hela setet finns nostalgiska referenser för millennials: In Da Club, Toxic och Slipknot. Det är en roligt i stunden, men visar samtidigt på Toxes största akilleshäl: risken att falla ner i nostalgi. Publiken består till största del av samma sorts människor som dras till Emmaboda för att dansa till 90-talsrave och tokpop. Lyssnar hon för mycket på den efterfrågan riskerar hon bli en trött produkt av 20-årscykeln, irrelevant inom några år.

Som tur är finns inte särskilt mycket som tyder på att hon kommer hamna där. Majoriteten av speltiden präglas trots allt av aggressiv framåtanda och totalt icke-sentimentalt mangel. Fortsätter den kompromisslösheten har hon och vännerna på skivbolaget Staycore en säkrad plats lång tid framöver.