Trallgubben i Slottskogen- Jonathan Richman
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Jonathan Richman

Way Out West, dag 3

Betyg: 6/10

”Har ni sett den där tokige farbrorn som flyttat in i det gamla kråkslottet där borta på höjden? Han traskar bara runt i sin trädgård med sina kaniner och sin spanska gitarr och sjunger sånger om moln och äpplen, Boston och New York?”

Den gubben hade kunnat vara Jonathan Richman. Han är ju ett slags Randy Newman, gör trallmusik som barnen gillar och som handlar om snälla små saker som regnbågar och elefanter och fluffiga ponnier.

Men han är lite mer cynisk i botten, sunt cynisk, och verkar till skillnad från Newman ha vitala hästar kvar på rännarbanan ännu.

Obevandrad kan man dessutom inte beskylla honom för att vara. Det är både högt och lågt. Det är Vermeer och Keith Richards och lesbiska barer och konstakademier och New York och det är Boston… killen har läst böcker. Hört musik. Sett tavlor också.

Framför allt är det den avslutande Bohemia. Det är nog ett av hans starkaste bidrag till pophistorien. Ändå verkar den inte finnas inspelad, utan bara på diverse liveklipp.

Det är helt enkelt hans historia om när han var sexton och svår och ville hitta det där vi alla söker efter, som är någonting vi kanske aldrig får. I hans fall var det inom konst och musikvärlden han trodde sig kunna hit det inom.

Det var ett fluffigt och ogreppbart land vid namn Bohemia. Där hipsters (i Norman Mailers White Negro-bemärkelse- den riktiga bemärkelsen- inte de löjliga klädsnobbar som syns nu) som pratar konst och Rimbaud dväljs.

The New York hipsters saw me standin’ there, and they knew this young man was looking for the door…. To Bohemia. There I was standin’ in the square, pretentious artwork folio, but they knew I had to find the way…. To Bohemia.

Vid varje door to Bohemia blir det allsång. Och den håller på hur länge som helst, med ständigt nya verser. Ändå känns den för kort. Det är så att man trallar på den nästan hela dagen efter att den klingat ut.

Jonathan Richman själv med gitarr, så trivs han bäst tror jag.

Han var aldrig Road Runner på riktigt, eller skulle aldrig bli det efter att Modern Lovers splittrades. Punken var bara en etikett han fick då, för att han hängde med Velvet Underground kanske.

Han är ju mysgubbe. Mysgubbe med gitarr.

Men nu har han en trummis med sig som sitter bredvid. Denne ger intrycket alltför-blasé-för-att-orka-vara-engagerad eller möjligen vad-fan-håller-tokstollen-på-med-ok-jag-trummar-väl-då. Han ser ut som en gammal roddare som varit med och burit tusentals kilo utrustning.

Han avger en konstig konstrant till den konstant trallige, dansande Richman med det grånande skägget och den gladlynta uppsynen. Men han är duktig, och håller låtarna flytande även när Jonathan får för sig att dansa en trudelutt eller spela spanskt på sin gitarr.

Ibland, som hos Bon Iver säg, gör det ont att spela samtidigt som det är bitterljuvt. För Jonathan Richman verkar det bara vara ljuvt. Den spelat vresige trummisen ler till och med ibland.

Men han lämnar publiken med något. Om det så är en dörr till landet Bohemia.

Inte illa för en kille vars bästa låt är en instrumental egyptisk reggae.