Orange
Travis Scott
Roskilde, 4/7 – 2019
Publicerad: 5 juli 2019 av
Magnus Olsson
Houston-rapparen Travis Scott har länge tillhört den nya hiphop-eliten, men det är med albumet ASTROWORLD från förra året som han på allvar tagit sig upp på tronen. Ett kvitto nog – 60 000 överentusiastiska danskar framför Orange, och det faktum att han ska stänga skiten med ett enda stort fyrverkeri. Har man följt Travis vet man också att det är just det som väntar, en ordentlig liveshow, den självklara avslutningen på en festivaldag fylld av galenskaper.
Det sparas aldrig på krutet. Där vissa artister kör rökbomber och pyro i extranumren är det så Travis framför i stort sett varje låt, ständigt uppbackad av skottljud som om vi vore på en bakgata. Den enda rättmätiga liknelsen stavas Rammstein, hur sjukt det än låter, men det är på den nivån som trap-stjärnan bjuder in till fest. Lägg där till att i stort sett varje låt som framförs hör hemma på Rap Caviar och ni förstår att det är som uppdukat för moshpits till vobblande beats och autotune. Vilket det också blir.
-
Från inledande Stargazing till avslutande Sicko Mode är det nästintill en hedonistisk stämning där explosivitet och aggressivitet är hans sätt att vid sidan av specialeffekter elda upp publiken. Travis Scott kommer inte gå till historien som tidernas rappare, så det han saknar i flow kompenserar han med frenesi. Oftast effektfullt, men bitvis blir det uppenbart att kraft inte räcker hela vägen. De eviga skottljuden smattrar konserten igenom, låtar kortas ned och den brasa han tänt behöver nytt syre – då hjälper inte mer av samma vara.
Vid sidan av energi är det hans lekfullhet som gjort honom till en av dagens nya storstjärnor. Han räds inte korsbefruktningar. Likt sin mentor Kanye West flörtar han över genregränser med artister som Justin Bieber, Bon Iver och Tame Impala, något som också avspeglas i ljudbilderna med jämna mellanrum. Från ståltrummorna i Kodak Black-hitten ZEZE till de dova psych-inspirerade ljudbilderna i Skeletons. Men när han saknar rösten att bära upp lugnare partier omvandlas det som skulle kunna ge konserten ny dynamik till transportsträckor. Tur är då att hans setlist rymmer låtar som Goosebumps, Mamacita och Butterfly Effect – för det är svårt att misslyckas med dessa festgaranter. Travis klarar sig nämligen väldigt långt på sin show och sina hits, men för att verkligen skina måste han behandla varje låt lika sprakande som sina specialeffekter. När väl det inträffar, bör även mentor West se upp – ingen sitter säkert på tronen.
-
