Tropisk hetta på Debaser Slussen
Publicerad: 20 november 2011 av Jesper Lindvall
IS TROPICAL – Debaser Slussen
Betyg: 9/10
Det var drygt tre månader sedan Londonbandet IS TROPICAL spelade i Stockholm senast. Under en av de sista sommardagarna i augusti lirade de på den minsta scenen på Popaganda i midsommarvärme. De närmar sig nu slutet av sin tre månader långa turné med sitt debutalbum Native To. I går intog de ett fullsatt Debaser Slussen, där de tillsammans med publiken höjde temperaturen till tropisk hetta.
När skynkena som gömmer den trånga scenen dras isär och man kan se Dominic sitta vid trummorna samt Gary och Simon stå på knä, vända bort från publiken, stiger jublet till en nivå som tär på trumhinnorna. De maskerade männen öppnar med den näst intill episka instrumentala Tan Man och stämningen är fantastisk redan från första virvelslaget. Besökarna dansar vilt till den lättlyssnade bas- och synthdrivna musiken.
De spelar igenom hela Native To (plus spåret Tan Man) och alla låtar är över förväntan. Under Oranges är det omöjligt att missa att bandet ger allt. Simon spelar extremt hårt på sin avsågade gitarr och Dominic slår på sina cymbaler med sådan kraft att jag tror att de ska spricka. När man urskiljer de första orden i What??? sjunger stora delar av publiken med och hoppar upp och ner i takt till musiken som får hela lokalen att bokstavligt talat vibrera. Detta är ett av de härligaste ögonblicken under kvällen och gör det till en av de bästa låtarna.
Bästa låt tar däremot, inte oväntat, The Greeks hem. Det är den som störst delar av publiken har hört, och därför blir det ett grymt tryck. Människor skuffas omkring fram och tillbaka i folkmassan som rör sig till de ytterst dansbara gitarriffen och trumkompen. IS TROPICAL gör många människor lyckliga den här kvällen. Inte bara under spelningen utan även efteråt, när de beger sig ut till merchen för att signera tröjor, skivor, posters och mänsklig hud.
Det är så här IS TROPICAL ska avnjutas. I små, intima lokaler med en publik som bara vill ha mer och mer. Jag längtar till jag får se den här genialiska engelska trion igen.
Foto: Jesper Lindvall