Tropkillaz
Emmabodafestivalen, 23/7 – 2015

Det fanns en tid då ett par ackord räckte för att utröna var musiken kom ifrån. Genrer och ljudbilder uppstod gärna inom gångavstånds-radie. Manchester, Bristol, Göteborg, Detroit och Berlin – ja, det har funnits kännetecken för många metropoler när det kommer till musik och subkulturer. Samtiden har emellertid förändrats, globaliseringens effekter är påtagliga och french house är antagligen vanligare på en rooftop bar i Downtown, Los Angeles, än en trång gränd i Paris. Min fråga den här kvällen: ”finns det något signifikativt för Brasilien?”. Senast jag och Brasilien möttes var det närmast ett signum för Kitsuné-vågen, för musiken stod elektroniska duon The Twelves.

Tropkillaz heter duon från Brasilien, som torsdagen till ära fått som uppgift att spränga Ängen i bitar. Många hade enkelt kunnat avfärda dem som en trap-duo i mängden, men flörten med Rio De Janeiros färgsprakande karneval gör att Tropkillaz får lite av en egen identitet. Det märks inte minst bland övriga akter, för av festivalens elektroniska bokningar blir det här ett av festivalens stora utropstecken. Det är många som har förmågan att skapa fester, bygga upp Spring Break-kaos och få publiken att gå berserk. Allt det där lyckas Tropkillaz med, i sann Major Lazer-anda, utan att för den delen spela varenda låt som brinner där ute.

Deras snabba rytmer sprider sig snabbt, och i sedvanlig ordning fylls publikskaran upp under de första låtarna. Att publiken knappt känner till ett par av låtarna spelar mindre roll, det intensiva tempot tänder publiken. Festivalens flört med mer hiphop-orienterade genrer har visat sig vara en jackpot, förra året spelade UZ och under årets festival hittar vi även Yung Gud locka storpublik med bara en EP under eget namn.

I inledningen rivs Boa Noite av, en låt som innehåller både en kör och intensiva trap-produktionerna, helt enkelt samma framgångsrecept som Avicii lyckades på när han skapade EDM av ”Mumford & Sons” i Wake Me Up. I längden visar det sig dock att tempo inte är tillräckligt, Emmaoda-publiken matas med bastunga och intensiva ljudbilder 24/7, vilket gör att stämningen lever sitt eget liv. Efter dryga 30 minuter har deras karneval redan peakat och det är bara avslutande Baby Baby som får publiken att twerka vidare.