”Trots att det bara är en tjej vid ett piano så fyller Hanna Turi ut scenen. ”

Hanna Turi

Garderobsscenen, Rookiefestivalen

Betyg: 7,5/10

På scenen står ett vitt piano, och scenljuset är klarblått. In på scen kommer en tjej helt klädd i rött och sätter sig vid pianot. Hon sätter sig tillrätta, ler lite och tackar ödmjukt oss som är här för att vi kommit. Sedan börjar hon spela. Fingrarna slår lätt an tangenterna, hon sluter ögonen och när hon börjar sjunga står alla blick stilla och bara lyssnar, njuter och vågar knappt andas.

Hanna Turi har en röst som få. Hon varierar rösten från de lägre tonerna på pianot upp till de högsta med en mjuk och stabil falsett. När hon spelar The Dearest Friend visar hon ännu en dold dimension. Den är något hoppigare, mer flygande och mina tankar går direkt till Regina Spektor. Pianot och rösten kompletterar varandra riktigt bra, och det är ingen tvekan om att Hanna Turi är en skicklig musiker. Hon använder hela pianot, spelar snabbt och skapar vackra harmonier.

Men det kan bli lite smörigt ibland. När balladerna avlöser varandra i sträck blir det lite för mycket, och Hanna gör sig bäst när hon spelar mer lättsamt och leker med rösten, och de lättsammare låtarna är alltför få.

Trots att det bara är en tjej vid ett piano så fyller Hanna Turi ut scenen. Det blir aldrig tomt eller för stort, utan intresset hålls uppe spelningen igenom. Den relativt stora publiken blir berörd och trollbunden av den sköra, ödmjuka men ändå starka Hanna som sitter ensam vid sitt piano och sjunger om en flicka som inte är nöjd med sig själv. Spelningen avslutas med Oh My Night och när Hanna lämnar scenen är det fler än jag som är uppfyllda av en mjuk och drömmande känsla.

Text: Jon Egerlid