Truls har skickat ett vykort från Knarrholmen

Jag skulle kunna dra en massa klyschor, litterära referenser till Flugornas Herre, Robinson Crusoe för att beskriva festivalen på Knarrholmen. Denna lummiga ö i Göteborgs skärgård. Om något ska symbolisera idyll så är det antagligen det här. Det skulle inte vara ett overstatement att säga att hela Göteborgs hipsterelit står samlade i frenetisk väntan på Saltholmens kaj. Solen skiner och det ligger salt i luften. Som ett vykort.

Väl ute på ön märks det att festivalen expanderat. En till camping och ändringar i färjefrekvensen bland annat. Allt för att tillfredställa en publik som samtidigt vill njuta som de lyssnar på musik och inte vakna i lera. Efter att ha gått den långa grusstigen, genom skogen och över klipporna så står jag på samma plats för precis ett år sedan. Det är svårt att hitta tältplats och det som kommer med en senare båt kommer att få pussla. På gränsen till för trångt. En tjej som går förbi mitt tält utbrister förvånat: ”I mean even at Glastonbury  there is a lot of space”.

Inledde gjorde Noonie bao, vacker , lätt och ledig. Stämningen är avslagen men vänlig, smått mörbultad av solen. Efter den utmanande filmfrågesporten QuizaDillas går Alice B på den lilla scenen under träden. Hon ger klassisk pop, klassisk pop på svenska. Hudnära och ärligt.

Kvällen höjdpunkt är onekligen Icona Pop. Jag må vara subjektiv men jag tror ingen på Knarrholmen inte hoppade under nyss utnämnda sommarplågan I Love It. Om ni inte visste det så kommer detta att bli stort.

The Embassy visar än en gång att de gör som de vill och ser inte ut att ha mycket till övers för publiken. Spelningen igenom sitter man bakom ett mixer bord och det hela blir aningen stelt och mycket märkligt.

En skillnad från förra året är det nu bara finns en dansbana belägen vi den lilla scenen. Lite synd, då jag föredrog den gamla dansbanan i skogen. Det var något hemligt med den, något drömskt när man följde den upplysta stigen klockan tre på morgonen. Not Like Other gör dock ett bra jobb. Röken ligger tjock under träden och till New Order försvinner mina händer för en sekund. När jag går och lägger mig håller ett nytt vykort på att skapas över vattnet. Alla konturer syns inte än. Bara små skiftningar i havsvattnet, något svagt lysande bakom molnen. Som sagt, det är svårt att inte återkomma till klichéer här på Knarrholmen.