Truls: ”Kite är den bästa pop som drabbat Sverige sedan The Knife.”

Kite+Croall & sons

Kafé Deluxe – Växjö

Ännu en lördag kväll. Det är lite glest med folk men stämningen som kastats över de som intagit första parkett är tryckt, spänd och förväntansfull. För en timme sedan så la Moa-Lina Croall och hennes solo projekt Croall & sons sin röst över baleariska tongångar som i sina bästa stunder blev till en småstads dub-step. Om det nu överhuvudtaget finns något sådant – genren är ju så väl förknippad med storstadens atmosfär.

Lite ensam var hon med endast en station där de olika ljuden sätts i omloppsbana och en gitarr att skydda sig bakom. Men hon klarade sig bra. Minimalistiskt och i tiden med en mörkare avrundning som lämnar en väntades på mer.

Så, efter lite monitor problem och allmän kalabalik är det dags för Niklas Stenemo att ta över. Bandkamraten Christian Berg får stå åt sidan när denna hemvändare ännu en gånga ska skänka denna stad sorglig pop. Inte med en melodi klubb som i mångas ögon, inklusive mina, har sålt sin själ på gott och ont utan med Kite.

Bandets fjärde ep som logisk nog är betitlad IV är den bakomliggande faktorn till kvällens spelning och nu ska låtarna bevisa hur de klarar sig i klubbmiljö.

Jag blir därför lite förvånad då dessa visar sig vara de svagare elementen som med största sannolikhet är bra i inspelad form men som här blir ganska sömniga. Det är svepande och mörkt med en aggressiv ton som inte lika dansant. Istället är det de äldre låtarna som lyser starkast. Med svartvita projektioner regnandes över ansiktet ger Stenemo Växjöpubliken den dos av melankoli i popform som överhuvudtaget går att hantera.

Numret alla väntar på är såklart Jonny boy och den blir också den sista låten för kvällen innan natten sätter igång på allvar. Kafé Deluxe är ett kärleksfullt, surrealistiskt collage i tre dimensioner över den tid som flytt och blir den perfekta arenan för Kites storslagna och ambitiösa electro.  Visst finns det saker att anmärka på men detta får stå åt sidan denna kväll och vi älskar utan förbehåll.

När Robyn släppte Body talk pt.1 så påstod Fredrik Strage att det var det bästa pop albumet sedan The Knifes Deep Cuts. Jag förstorar och byter ut i hans citat: Kite är den bästa pop som drabbat Sverige sedan The Knife. Om än bara för denna kväll.