Tune-Yards
Hornstull Strand, 14/11 – 2014

”Elektroakustiskt” behöver inte innebära småskaliga kompositioner av musiker som komponerar låtar i sovrummet, det kan också innebära högljudd och utåtagerande musik som får en hel klubb att dansa och hoppa. Det visar Merrill Garbus och Tune Yards prov på ikväll när de blandar elektronik med livespelade slagverk och en distad ukulele. Och körsång, såklart. Musiken framförs metodiskt och planerat, men ändå avslappnat och med känsla. Det är en stor konst att få såhär komplexa poplåtar att verka enkla och okomplicerade.

Publiken dansar och stämningen är allmänt god, Merrill utrycker sin tacksamhet och glädje över att det ens finns människor att spela för så här långt ifrån Kalifornien; hon menar att det är ett popmusikmirakel att musik kan färdas och spridas på det här sättet. På sätt och vis så är det väl det, men det är inte lika mycket ett mirakel som det är hennes egen förtjänst: det är inte förvånande att ett album så välgjort och medryckande som Nikki Nack erövrar världen.

Men trots att det inte finns mycket att klaga på vad gäller spelningens utförande så når Tune Yards ibland inte hela vägen fram. Kanske ligger det i materialets natur, att all denna utåtriktade och färgglada pop efter ett tag avtrubbar mig. Eller så är det för att liveframträdandet avslöjar det som albumen döljer väldigt väl, att låtarna ofta bygger på precis samma formula. Loopa ett percussioninstrument med en pedal, lägg till ett tribalt trumkomp och studsig basgång, avrunda med synthslingor och excentrisk sång.

Men även om jag inte är trollbunden hela spelningen så är jag det ändå tillräckligt ofta för att inte ångra att jag kommit hit ikväll. Mer än så, det är en grym spelning. Gangsta och Water Fountain gör sig makalöst bra live, och det är svårt att stå still när bandet går igång på sina två trumset. Det är ett sant nöje att dansa med Tune Yards.