Tv on the Radio har gått från lo-fi på den egeninspelade debuten OK Calculator via oljud på fantastiska Return to Cookie Mountain till mer polerade ljudbilder. Deras senaste släpp Seeds låter vid första genomlyssningen som en rätt tråkig historia, utan toppar och dalar. Nästan som om TV on the Radio blivit ett Williamsburgskt Coldplay, istället för den nyskapande akt jag tidigare älskat. Frontfiguren Tunde Adebimpe kallar det deras bästa skiva någonsin. Det är jag inte villig att hålla med om, men bakom den polerade ridån döljer sig något spännande – det är ett knippe oerhört välskrivna poplåtar.
TV on the Radio har haft en skakig resa sedan debuten. De har både gjort mig besviken och överraskad, lite som nu. Till skillnad från många andra artister så vet man aldrig riktigt vad man får när man slänger på TV on the Radio, på gott och ont. Seeds är betydligt poppigare än tidigare släpp, den electrofunkiga ljudbilden som präglade Nine Types of Lights känns långt borta bland Seeds ekande Bloc Party-gitarrer. Låtarna som bandet tidigare hyllats för finns där, men bakom städad en produktion. TV on the Radio 2014 låter simplare och mer rakt på sak, men jag kan inte påstå att de låter bättre.
Tiden sedan 2011 års Nine Types of Lights har inte varit lätt. Bara nio dagar efter att skivan släpptes gick basisten Gerard Smith mycket tragiskt bort i lungcancer. Seeds är TV on the Radios återkomst, och jag får även känslan att detta är en slags hyllning till Smith, även om textinnehållet mer behandlar trasiga relationer än saknad. Under inspelningen av Seeds bytte bandet bort det smutsiga Williamsburg mot soliga Los Angeles och det hörs i ljudbilderna. Alstret låter trots det mörka innehållet aldrig riktigt melankoliskt. Vad som istället fångar mitt öra är de fina melodierna och arrangemangen på många av spåren. Låtar som Love Stained och singeln Happy Idiot etsar sig fast och hade One Tree Hill fortfarande spelats in hade de varit en självklar del i musikläggandet.
TV on the Radio har gjort en solid återkomst, men förlorat mycket av det som gjorde dem till vad de var. Bandet har tappat sin experimentella natur, och har istället för att skapa något nytt försökt applicera en mer städad produktion. Låtarna är det inget fel på, men de sopas hela tiden under den polerade mattan. Det är albumets största svaghet, att de inte vågar ta ut svängarna utan nöjer sig med ett något så när säkert koncept. Seeds är ingen dålig skiva, men det är inte ett steg framåt i TV on the Radios fram tills nu spännande utveckling.