Blinkningar åt det som är lågbudget, cheesy eller lätt patetiskt har alltid funnits i Twin Shadows musik. De överspelade gitarrsolona som dekorerar både Forget och Confess är smaklösa men ändå genuint vackra på något skruvat sätt. De låter som om en hoppfull tonåring försöker imitera Slash och drömmer stort om att ta över världen. Kanske är det just den känslan som gjorde att de vanligtvis osmakliga ingredienserna var så utsökta på föregående skivor: VH1-nostalgin, det drömska och naiva i det kommersiella, pojkrumsdrömmar som möter en kall verklighet i George Lewis Jr’s sorgsna texter. När han står och poserar som någon bortglömd popstjärna i otidsenlig skinnjacka på omslaget till Confess så vilar något sårbart över bilden, i hur daterad den känns.
Men att leka med de här elementen är bevisligen inte helt ofarligt: vad händer när musiken inte längre blinkar åt det patetiska, utan istället förkroppsligar det patetiska? Tidigare har dessa element inte varit centrala för Lewis, utan snarare agerat som ett estetiskt ramverk kring välskrivna och rörande poplåtar, men nu är det svårt att säga samma sak. Det finns en gräns här någonstans, och det tynger mig att konstatera att Twin Shadow har passerat den. Med råge.
Det går säkert att göra en lång utläggning om det postmoderna sökandet efter nygamla inspirationskällor i populärkulturens skuggområden för att skapa en ny ”revival”, men låt oss istället skippa direkt till poängen: vi behövde inte återuppväcka den maskulint ”känslosamma” arenarocken, sätta på den coola vintagekläder, försöka göra den postironiskt trendig och maskera det hela som vågat och nytänkande. Den var död och alla var nöjda. Men nu är det gjort, Lewis har likt en musikalisk gravplundrare grävt upp några av de mest välförtjänt bortglömda sidorna av 80-talet i hopp om att de gångna åren ska ha hunnit förvandla skit till ädelstenar. Jag skulle här vilja citera Stephen Kings skräckroman Pet Sematary: Sometimes, dead is better.
Eclipse är en passande titel, influenserna från det sena 80-talets stadium-extravaganza lägger sig som en stor mörk skugga över låtar som hade kunnat vara njutbara. When the Lights Turn Out och Half Life har mycket som talar till deras fördel, men de slås i spillror av tongångar, harmonier och gimmickar snodda från Aerosmith och Whitesnake. Andra låtar, kanske nästan halva skivan, är helt bortom räddning. Spåren To the Top, I’m Ready, Turn Me Up och Locked and Loaded är alla gräsliga låtar som skulle passat perfekt till eftertexterna i en katastroffilm från 90-talet regisserad av Michael Bay. Smörigt och pompöst, upp-med-tändarna-nu-blir-det-allsång-känsla, eller för att kalla eländet vid dess rätta namn, powerballader. Jag önskar att det hela vore ett skämt, men låtarna är för välproducerade, mixningen utsökt och Lewis röst bättre än den någonsin varit. Snacka om att vaska sin talang.
Ur vraket går det att rädda Old Love/New Love som ursprungligen släpptes till Grand Theft Auto V-soundtracket, och som fortfarande är en grym låt. Det är troligt att den inte hade så mycket att göra med de andra inspelningarna utan snarare hamnade på Eclipse tack vare att den blev en oväntad fanfavorit, något som var tydligt på Popaganda i somras där låten var den absoluta höjdpunkten för både bandet och publiken. Även inledande Flatliners är riktigt bra, och vittnar sorgligt nog om vad som kunde ha varit ifall soundet tagits i en annan riktning. Resten är, ja, skräp eller skadat gods.
Likt en Icarus som flugit för nära Bon Jovi och Def Leppard så faller Twin Shadow handlöst nedåt med brända vingar och en samling bisarra arena-indielåtar. Ett sorgligt snedsteg för en vanligtvis lysande artist. Förhoppningsvis är den här solförmörkelsen bara tillfällig.