Den 9 juli 2017, någon gång runt 22-tiden på kvällen, hördes Hesa Fredrik ropa ut sin karaktäristiska stämma över hela Stockholmsområdet. För en kort sekund satte varenda själ inom närliggande avstånd hjärtat i halsgropen och pulsen i taket. Ryssen var här! Göm er under bord, slå på radion och be till gudarna att burkraviolin du köpte 1989 inte har gått ut. Tji fick vi alla när det visade sig vara ett falskt alarm. Ett väldigt olyckligt falskt alarm må hända, men åtminstone ett betydligt mer intressant sådant än Two Door Cinema Clubs senaste album.
Till skillnad från Hesa Fredrik, som ljöd vid helt fel tidpunkt, så hade våra vänner i Two Door Cinema Club inte kunnat bett om en bättre tajmad introduktion än den de fick. Året var 2010, indiepopen hade nått sin kommersiella peak och bandets glättiga och charmanta mix av oemotståndliga popmelodier, discoinfluenser och frenetiskt idiosynkratiska gitarrslingor gjorde dem snabbt till den hetaste brittiska musikexporten sedan, eh, The xx året innan. I en värld där Wolfgang Amadeus Phoenix spelades på repeat på dansgolven var Two Door Cinema Club en varmt välkommen ny bekantskap i våra iPods.
Men det här var nio år sedan. Omständigheterna är annorlunda nu. Det tidiga 2000-talets indiepop har börjat kännas förlegad – estetiken har gått förlorad med åren, till förmån för lo-fi sovrumspop, experimentella genreöverskridanden och maximalistiska storbolagsproduktioner. Många av banden från denna era har förlorat sig i försök till förnyelse genom att anamma mer samtida trender, andra har funnit styrka i att blicka bakåt till musikhistorien för att hitta ny inspiration. Two Door Cinema Club verkar ha försökt sig på båda taktikerna på det nya albumet, False Alarm, utan att lyckas särskilt väl med något utav dem. Det gör albumet till en medioker återintroduktion, där bandet både verkar vilja ha kakan och äta den med.
Till ytan är ändå mycket sig likt hos den nordirländska trion. Alex Trimbles pojkaktiga röst har inte åldrats en dag sedan debuten och produktionen är fortfarande lättsamt glättig och lättillgänglig. Albumets andrasingel, Satellite, är en perfekt hälsningsfras från bandet, som med sin energi och allsångsvänlighet känns som en varm, men något annorlunda, kram från en gammal vän. Det är också det perfekta exemplet på när deras tillbakablickande syntpopinfluenser och deras mer moderna ambitioner spelar i samklang. Det är däremot också den enda gången på albumet som bandet låter inspirerade på riktigt.
Resterande spår låter frustrerande tama i jämförelse och nästintill helt tomma på minnesvärda ögonblick. Borta är de gamla finurliga gitarrslingorna, sångmelodierna och arrangemangen, till förmån för bleka och slätstrukna syntar, lättglömda refränger och instrumentationer så enkelspåriga att hela albumet smälter ihop till en banal, platt och repetitiv helhetsupplevelse.
Som tur är albumets glada anslag och konstanta groove en rätt uppfriskande fläkt i dessa svåra tider – men produktionen, som än en gång är skött av bandets återkommande producent Jacknife Lee, är så säker att man önskat att de vågat ringa in en något mer excentrisk samarbetspartner. Satisfaction Guaranteed, som gästas av Mokoomba, hade, med sina LCD Soundsystem-rytmer och kaxiga sångmelodi, varit albumets absoluta höjdpunkt – om det inte hade varit för just den platta produktionen. Samma sak gäller Nice to See You, en låt som ger albumets andra gäst, Open Mike Eagle, absolut ingenting att arbeta med. Rytmsektionen är stel och tempot alldeles för lågt för att herr Eagle ska fylla någon som helst funktion i sammanhanget, utöver att fungera som ett argument för bandet att kunna kalla sig samtida och trendmedvetna.
För alla som således hade oroat sig över att Two Door Cinema Club skulle göra en enastående comeback och förgylla våra dansgolv – ni kan skatta er lugna. Här finns varken medryckande hooks eller inspirerade instrumentationer att skrika sig hesa över. False Alarm är ett lika återhållsamt album som det är ett experimentellt utlopp för nya, smärtsamt oinspirerade, kreativa idéer. Det är ett album där nyheterna är få och de återvunna succérecepten bristfälligt utförda. Det är därmed exakt det falska alarm som det utger sig för att vara och faktum kvarstår att vi nog ändå föredrar Hesa Fredriks dito över detta.