Stora scenen
Two Door Cinema Club
Popaganda, 1/9 – 2017
Publicerad: 2 september 2017 av
Sofia Rönnkvist
Finns det en bättre låt att äntra scenen till än Sandstorm av Darude? Det verkar inte Two Door Cinema Club tycka i alla fall, för på Popagandas första dag är det precis denna klassiska dänga som tonsätter bandets intagande av scenen. Helt klart en lekfull start från bandet, som känns som en solklar bokning för festivalen, med sina indiepopklassiker som Undercover Martyn och Something Good Can Work.
Att publiken är som mest familjär med deras äldsta material är något som bandet även verkar veta om väl, då de första låtarna ut för dagen är Cigarettes in the Theater och ovan nämnda Undercover Martyn. Dans och sång bryter ut i publikhavet, och uppe på scen står sångaren Alex Trimble iförd svarta solglasögon och skinnväst och njuter av synen likt en rockstjärna som får återuppleva sina glansdagar. Favoriter från första albumet fortsätter i stadig ström, och Do You Want It All? följs likt ordningen på albumet av This Is the Life. Mitt i denna blast from the past börjar dock något att svika de fem männen uppe på scenen. Vare sig det är tekniken eller de själva så är det något som ljudmässigt inte verkar stå rätt till, och någon förskjutning sker som gör att de hamnar lite i otakt under en kort passage. Det får rätsida på det hela till slut, men tyvärr är det inte bara detta som gör att spelningen inte blir vad den kanske kunde varit.
-
Ljudvolymen på stora scenen imponerade inte direkt under någons framträdande på fredagen, och Two Door Cinema Club är inget undantag. Tack och lov att publiken kan skandera många utav texterna utantill, för sångarens röst drunknar allt för ofta i ljudet. Speciellt i refrängerna får en mindre bekant åskådare verkligen gissa sig till låttexten, eller möjligtvis försöka lyssna på vad personen bredvid skrålar ut för ord. Alex Trimble når alltså inte ut med sin röst riktigt, och hans scenspråk skärmar av honom ännu mer från publiken. Som om han vore inne i sin egen värld rör han sig många gånger långsamt och teatraliskt i svepande rörelser som inte riktigt känns överensstämmande med popmusiken de pumpar ut.
Det går dock inte att ta miste på att de som är här för att se Two Door Cinema Club i dag är taggade. Energin känns rakt igenom, med undantag för under vissa av de nyaste låtarna, som om den är outtömlig hos de dansande människorna. I Can Talk bjuder på den överlägset bästa bakgrundsgrafiken de haft under konserten när ”text”-raden ”ah oh ah ah oh” visas upp och får skrikande gehör, och trots att sångarens röst igen försvinner i ljudet är det fortfarande ett explosivt mottagande av låten. Till sist får vi dock en välbehövlig allsång tillsammans med Alex som ensam tar ton till What You Know. Publiken följer direkt initiativet, och trots de många motgångar och skavanker spelningen haft har de lyckats med det allra viktigaste när allt kommer till kritan – att skänka glädje.
-
