Ty Segall finner du ofta i ett landskap av rivande gitarrer och lo-fi. Det är där han känner sig mest hemma och det är inte sällan som material ges ut i just denna anda. Förra gången vi hörde honom var så sent som i november 2015 på nyutgåvan av Ty Rex där han tolkar T.Rex, men ”new year new me” verkar gälla även för Segall. På Emotional Mugger har han förflyttat sig lite och landskapet är denna gång mörkare och med fler DANGER-skyltar nerstuckna i marken än tidigare.
På skivomslaget stirrar en morbid bebis dig i ögonen och undrar om du vågar dig på albumet. Det känns redan där lite ogästvänligt och kanske att det är meningen. När den amerikanske musikern först skickade ut albumet till pressvärlden gjordes detta i VHS-form. Segall vill inte göra det lätt för oss utan hånar snarare omvärlden för hur vi idag har allting så lättillgängligt att vi inte riktigt uppskattar det. Men utmaningen som albumet innebär ligger inte bara i hur Segall paketerar sin musik, utan också musiken själv. ”Har du det som krävs för att lyssna?”, frågar bebisen.
Kanske att svaret ligger i om man orkar lyssna eller inte. Vid första anblick låter Emotional Mugger som ett öronbedövande dån. En vägg av distorterade gitarrer och Segalls röst som ropar ut textraderna i stil med ett barn i trotsåldern. Och precis som med ett barn i trotsåldern krävs det tålamod för att komma någonstans. Först då kan väggen av ljud brytas ner och först då visar sig de grooviga melodierna som finns där bakom. I California Hills ändras tempot konstant och man måste ligga i lite för att hänga med, men det är ändå temposvängningarna som visar sig göra låten. När de snabba partierna övergår i elgitarrens domedagsackord vill man headbanga ut sina bekymmer och låta Segalls röst sjunga bort dem. I Emotional Muggers lo-fi-rymd hittar vi även Magazine där gitarrens gnäll ackompanjeras av Segalls falsett och klappande händer. För albumet har sina höjdpunkter, men de får du hitta själv. Segall bjuder inte självmant in till en behaglig lyssning.
Istället blir det nästan karikatyr hur Ty Segall utmanar med musiken, mycket på albumet känns bara som ljud i överflöd. Skivan är ett krävande barn som börja tjuta så fort du inte uppskattar den ordentligt och kanske att Segall helt enkelt har gjort musiken för svårtillgänglig för några av oss. För egentligen handlar det inte om huruvida man vågar lyssna på albumet, utan snarare om man efterhand vill och orkar.
Emotional Mugger är till stor del skränigt och rått. En snäll person kan kalla det för live-extas och charmig smutsighet. En mindre snäll person kan säga att Segall borde strunta i att göra ett halvdant konceptalbum som inte känns värt den tid det krävs för att riktigt förstå det.