Ty Segall
Kägelbanan 8/11 – 2014

Garagerockaren Ty Segall har med hjälp av kontinuerliga släpp och ett rykte om oförutsägbara livespelningar byggt upp en gedigen fanbas, något som ikväll har resulterat i ett utsålt Kägelbanan. Bandet, som även innehåller kompisen Mikal Cronin, presenteras av managern Jimmy Longhorn som drar en Sun Ra-inspirerad historia om hur bandet egentligen kommer ifrån Jupiter. Därefter sätter spelningen igång, Ty och hans Manipulator-band levererar som förväntat ett hejdlöst ös redan från start. Blytunga Sabbath-riff blandas med solkyssta melodier och elak punk. Publiken är med på noterna, och området precis framför scenen står i stort sett aldrig stilla. Något mellansnack kommer inte på fråga, Ty bara skriker i micken och får direkt gensvar av en vrålande publik. Mikrofonstativet är vinklat så att Ty knappt tittar på publiken, hans vy består istället av scenen och det övriga bandet. Trots detta har han en enorm scennärvaro, likt en general som dels håller koll på sina egna, men också på vad som händer på fältet.

Den glammiga ljudbilden som präglar det senaste släppet Manipulator tenderar att försvinna live, just för att det är så ösigt. Mikal Cronin har till exempel gjort stråkarrangemang till skivan som helt försvinner bakom alla dånande gitarrer. Det går enkelt att konstatera att stråkarrangemangen inte prioriteras – det ska rocka, och rockar gör det. Ljudbilden ändras något i och med låten Feel som spelas tidigt in i setet, då många av de ljud som gjorde Manipulator till en fantastisk skiva dyker upp. Som bäst är det just när låtarna inte bara plöjs igenom, utan när den fantastiske låtskrivaren som är Ty Segall och öset får verka i symbios.

Publiken är råtaggade ikväll. Crowdsurfande kantas med ett ständigt hoppande bland de främre raderna. Till och med det äldre klientelet som intagit sittplatserna längst bak sitter och diggar med till Tys retrodoftande in-your-face-rock. Vid ett tillfälle beordras en man i skinnjacka som varit uppe på scenen ett antal gånger att crowdsurfa bak till sittplatserna och tillbaka, slutar han så ska bandet sluta spela. Mannen lyckas, och sedan hoppar Ty med honom ut tillbaka i publikhavet där han drar igenom ett smutsigt gitarrsolo. Det är sådär klyschigt häftigt som bara en garagespelning kan vara. Men samtidigt får det en att undra, vad vore egentligen en garagespelning utan en taggad publik? Samma spelning i samma lokal med vad Steve Albini tidigare i höstas beskrev som typiska svenskar – folk som äter mesost framför brasan – hade varit katastrof. Ty är beroende av en aktiv och celebrerande publik. Annars faller hans musik platt, som så mycket annan musik med högt tempo.

Som liveakt är Ty Segall något utöver det vanliga, och det är nog få som inte lämnar Kägelbanan med både ett leende på läpparna och en dyngsur tröja.