Om man skulle lista de mest produktiva musikerna under de senaste fem åren skulle antagligen garagerockarna i Kalifornien utgöra en orimligt stor andel av toppen på listan, och av dem är det antagligen Ty Segall som är mest produktiv. Förra året släppte han inte mindre än tre fullängdsalbum; White Fence-samarbetet Hair, Slaughterhouse med Ty Segall Band samt soloalbumet Twins – och alla tre hör till hans bästa verk. Inför 2013 var det sagt att Ty Segall skulle ta det lugnt, och med ta det lugnt menar han tydligen att släppa ett soloalbum samt en debutskiva med sin nya Blue Cheer och Black Sabbath-dyrkande trio Fuzz, ett album som släpps i början på oktober. Olika definitioner får man anta.
Sleeper är då den enda riktiga Ty Segall-skiva som släpps i år och för Segall är det något av en ny riktning. Borta är de sönderdistade gitarrer och det höga tempo som vanligtvis präglar Segalls material – Segall själv, utrustad med en akustisk gitarr och sin röst, samt en gästande violinist som de enda musikerna. Okej, på The Man Man får elgitarren göra en kort återkomst (och lite då och då dyker det upp en akustisk trumma) – men annars är det akustiskt som gäller rakt igenom. På Goodbye Bread från 2011 utforskade Segall sina mer folk-iga sidor men endast som ett kort sidospår, på Sleeper går han helt in i rollen som folk singer-songwriter och resultatet är minst sagt imponerande.
Liksom Segalls ”vanliga” musik är Sleeper djupt rotad i sextio- och sjuttiotalen utan att fastna i något revivalträsk. Influenserna dras från både ren folk och country samt den mer psykedeliska folkmusiken som hade sin storhetstid runt slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet, exemplifierat av Syd Barrett och Marc Bolan från T. Rex. Avslutande The West är skivans mest countryinfluerade spår, och även om det många sätt är långt ifrån vad Segall normalt sett sysslar med är det ingen tvekan om att det är just Ty Segall man lyssnar på, och resultatet ligger på en imponerande hög nivå. Oavsett genre så finns det ett övergripande sound i hans låtskrivande som skapar en röd tråd genom Segalls alla släpp.
Med Sleeper visar Segall att han klarar sig alldeles utmärkt utan distade elgitarrer och att hans låtskrivande står på egna ben, och kan mäta sig med det mesta som kan kallas ”indie folk” idag. En av Sleepers stora behållningar är även det faktum att den lugnare miljön ger Segall möjlighet att verkligen utnyttja och visa upp sin röst, som visar sig vara betydligt bättre och mer mångsidig än man tidigare anat. Antagligen är Sleeper bara en engångshändelse och Segall kommer att återvända till garagerocken med sitt solomaterial (han gör det redan med Fuzz), något som kanske signaleras av det lilla noise-moment som avslutar albumets sista spår Queen Lullabye, men om han skulle få för sig att byta bana helt vore det svårt att klaga.