Mycket har hunnit sägas om Tyler, the Creator de senaste veckorna. Han har gratulerats för att ha kommit ut likväl anklagats för att kapitalisera på queerkulturen. Hur det här än förhåller sig, så verkar han när han hade fått slut på kontroversiella ämnen att omkullkasta världen med, i stället tagit tematiken till (av honom) betydligt mer oväntade platser och tagit ut sitt chockvärde på det sättet. Hela internet verkar fortfarande skälva något i väntan på ett officiellt uttalande från artisten, antagligen förgäves, men vad vi med säkerhet har är ett gyllene fjärde album och en ny Tyler.
När senaste albumet Cherry Bomb inleddes med Death Camp, vars titel avslöjar dess symbolism, så är som kontrast det enda massmordet vi får uppmålat i Flower Boy det där Tyler, en ”cereal killer”, sitter uttråkad med urätna cornflakeskartonger som enda dödsoffer kring sig i Boredom. I stället för rå känns Flower Boy solvarm. Visst, en del splatter smyger sig in här och där, men total och plötslig avsaknad av det vore närmast oroande. Det är som att albumet på vissa ställen är närmast ofrivilligt feel-good, där spår som I Ain’t Got Time! och Who Dat Boy är menade att fungera som sänken för att ge en lite hårdare ton.
Där den senare ekar av A$AP Rockys testosteronstinna ”Who dem bois?” som glider över tunga basbeats och råa samplingar, står Glitter snarast på den helt andra sidan av hårdhetsskalan. Här går det så långt att man skulle kunna tänka sig att Tylers skämtsamma ådra har haft ett finger med i spelet, men de grövre delarna överröstas av mer finkorniga inslag som varma See You Again, nostalgin i November och 911 / Mr. Lonely. Den senare, i samarbete med både Frank Ocean, Steve Lacy och Anna of the North med sitt drömmiga ”ring-a-ring”, är den låt där den där varma tonen slår som allra klarast.
Den nya klangen betyder dock inte att albumet inte också präglas av större ämnen som polisbrutalitet och dess rasism, men de vidare frågorna får sällan plats i de främre skikten. Tyler flyter runt som en ensam atom i sitt kändisliv och entreprenörskap med sin ständigt refererade manager Clancy vid sin sida. I 911 / Mr. Lonely känner han sig som den ensammaste på jorden, medan han försöker lämna Glitter som ett röstmeddelande på någons telefon, vilket misslyckas. Garden Shed innehåller det vid det här laget vida kända raderna om hans känslor för ”the garçons”, pojkarna, medan Boredom visar Tyler bland sina cornflakespaket.
Flower Boy har många kollaboratörer – förutom de ovan nämnda dyker dessutom Estelle, Jaden Smith, Kali Uchis, Rex Orange County och Lil Wayne upp under de 46 minuterna. Fastän namnen är många överskuggar de aldrig varandra, utan skapar i stället något mer fulländat tillsammans. Om ett traditionellt album har de olika låtarna åtskilda som om utklippta med sax med sina tydliga avgränsningar, känns Flower Boy som ett kollage där varje bit är utriven för hand med luddiga kanter. Konceptet sammanfogar låtarna till en stream-of-conciousness och det känns som att vi är med i någon slags livs-varieté à la Tyler. Lyssnar man på albumet i bakgrunden fungerar länkarna mellan låtarna som fogklister, men lyssnar man koncentrerat blir de ibland transportsträckor när det ibland inte riktigt händer tillräckligt för att uppehålla en.
Tyler, the Creator har kanske siktat mot att skapa en rad kulisser och karaktärer som målas upp för den som lyssnar. Han är ju betitlad ”the Creator”, trots allt. Men man kan fråga sig om det spelar någon som helst roll om det hela är charad eller verklighet, för likväl tummar Tyler på hypermaskulinitetens slagkraft. Med sitt varmare sound öppnar han för en bredare publik utan att för den sakens skull ge upp något av sig själv och kan nå helt nya längder med sitt artisteri. Tyler 2.0.