Tyler, the Creator har vid det här laget många epitet – rappare, modedesigner, direktör, musikproducent, festivalarrangör… Och som om det inte räckte har han numera även ett ryskt alter ego. Hans sjätte platta är här och heter IGOR. Igor kan efter en genomlyssning kanske bäst beskrivas som en förvirrad tonåring: hjärtekrossad, styrd av hormoner och akneutbrott. Igor har dock, till skillnad från den stora majoriteten tonårskillar, ett jäkla sinne för stil och feta kontakter – Kanye West, Playboi Carti, Lil Uzi Vert och Solange är ingen dålig uppsättning av features.
Det börjar tyvärr inte jättestarkt. Introt, IGOR’S THEME, är smått intetsägande, men fyller sin funktion som stämningssättare. Men därefter följer EARFQUAKE, ett spår som, trots att det inte liknar någonting annat som Tyler har gjort, känns som hans personlighet i ett nötskal. Det är excentriskt och oseriöst men saknar för den delen inte djup. Något ironiskt vilar i nivån av hjärtesorg som genomsyrar låten, och i videon får vi bevittna Tyler iklädd platinablond peruk och kostym, tafatt sjungandes tills allt omkring honom står i lågor. Kärlekens desperation personifierad. Å ena sidan är det rakt igenom bland det ärligaste han gjort, å andra sidan fortfarande så genomsyrat av sarkasm att det lätt skulle kunna skakas av med en axelryckning.
Men det är nog just där, i mellantinget av brutal ärlighet och pojkaktig lekfullhet, i rader som “I saw a photo, you looked joyous / My eyes are green, I eat my veggies” och “Your other one evaporate, we celebrate” (båda ur NEW MAGIC WAND) som Tyler faktiskt briljerar. Det är så banalt, komplexa känslor uttrycks som om de upplevts av ett barn, att de blir löjligt relaterbara. Och roliga. Och inte mindre riktiga för det. Tyler har trots allt byggt upp halva sin image på att fuck around, även om skillnaden mellan första plattan Goblin och IGOR är milslång. Resan har gått från stenhård hiphop och låttexter så grova att de vid flera tillfällen fått honom bannad från såväl England som Nya Zeeland, till en platta som på sin höjd är marshmallowssöt mjukporr. Typ som “Thank you for the love, thank you for the joy / But I will never want to fall in love again” i GONE, GONE / THANK YOU som man får karies bara av att lyssna på, och “Are we still friends? (This can’t end) / Are we still friends? (Need someone to say hi)” ur ARE WE STILL FRIENDS? som får hjärtat att vrida ur sig självt som en blöt disktrasa.
IGOR är nämligen knappast ett hiphopalbum i vanlig mening. Det är en blandning av soul, R&B och ljudbilder som stundtals låter som tagna ur en 60-talsmusikal. Det är hjärtesorg och uppriktighet, gömt bakom storskaliga produktioner där Tyler själv ofta blir nästintill anonym. Den stora mängden features vävs in och ut ur låtarna och uttrycket är nedtonat, delvis en fortsättning av Flower Boy, hans senaste och mest kritikerrosade album, och delvis någonting helt nytt. Stundtals hörs hans gamla sound igenom, som i NEW MAGIC WAND och WHAT’S GOOD, som båda andas Cherry Bomb och utgör viktiga inslag på plattan. I övrigt är det dock mjukt, skimrande, sårbart. Det märks att skivan vuxit fram ur många års utveckling. Tyler har finslipat sitt konstnärliga uttryck, brett ut sig i kreativitetens värld och tagit för sig.
Att jämföra skivan med en hormonstyrd tonåring skulle kunna antyda att den är barnslig eller ogenomtänkt. Sanningen ligger dock snarare närmare motsatsen, och kanske är det just det som är så imponerande med Tyler – få artister med hans erfarenhet, driv och ständiga strävan efter perfektion skulle kunna ge ifrån sig en platta som är sofistikerad och välpolerad men som fortfarande behållit personligheten av ett stökigt tonårsrum.