Tyler, the Creator
Way Out West, 14/8 – 2015

Nog kändes det på tiden att Odd Future upplöstes tidigare i år. Fokus hade för länge sen skiftat från de kreativa aspekterna till färgglada strumpor och Supreme-hoodies. Earl Sweatshirt och Tyler, the Creator står alldeles utmärkt på egna ben och känns ännu fräschare när de inte har en 60 man stark hiphop-grupp att falla tillbaka på.

När Tylers namn skanderas om och om igen på Way Out Wests näst största scen, Azalea, är det hans första chans att visa upp sin distinkta humor: ”I know what my name is. You don’t have to yell it at me”, besvarar han vördnadsförklaringarna samtidigt som han grimaserar överdrivet.

Tyler har alltid varit en man med självdistans (så när som på inställningen mot kritiker som inte unisont hyllar hans skivor) och hela spelningen antar en skämtsam atmosfär, särskilt eftersom både Jasper och Taco från OFWGKTA-kollektivet agerar scenkompanjoner. Deras själva uppenbarelse brukar kunna vara nog för att dra på smilbanden, men oavsett hur mycket man ler så ligger det ändå en förväntning på musik och showmanship som inte hela tiden riktigt tillfredsställs. Det är till exempel märkligt när Tyler gör en poäng av hur få svarta människor det finns i publiken genom handuppräckning. Inte för att det nödvändigtvis måste vara något fel med handlingen i sig, men stämningen när publiken känner sig bortgjord genom sin blotta närvaro är ändå rätt pinsam och onödig.

De tillfällen som spelningen hinner blixtra till under är nästan uteslutande kopplade till Tylers fysiskt överraskande utfall. Vid mer än ett tillfälle lyckas han dra upp energinivån ett par snäpp bara genom medvetet överdriven scengestikulering. Det är aldrig riktigt tråkigt men de riktigt bra ögonblicken är alldeles för få och för långt emellan för att få någon att höja på ögonbrynen. När han tar rollen som general och beordrar publiken att sätta sig ner ända tills det att musiken säger åt dem att röra på sig är väldigt tydlig men effektiv krydda. Artisteriet är egentligen under kritik lika mycket som Tylers låtmaterial. IFHYs instantly relaterbara lyrik och lättförstådda basstruktur är till exempel väldigt effektiv medan övriga spår mest flyter på som megafoner för Tyler att skrika ut sin personlighet igenom. Ambitionen om en större show som förtjänar en av Way Out Wests större scener finns där men känns allt som oftast otillräcklig. Extra tydligt blir det när publiken nästan yrvaket reagerar på Tamale efter uppmaningen ”do you wanna dance? Let’s dance”. Varje energiinjektion blir en påminnelse om tröttheten som föregår den. Att smilbanden lyckas ansträngas så pass mycket så pass ofta blir dock en räddning för en av hiphopens allra roligaste rappare.