Nyligen uppmärksammades lite statistik kring Lil Waynes senaste album via Wikipedia:
”It contains 182 uses of the word ’nigga’, 102 uses of ’bitch’, 63 references to having sex, 39 mentions of marijuana and 38 references to shooting people among other numerous references to pills, codeine, getting fellatio, giving cunnilingus and skateboarding.”
Tyler, The Creator befinner sig inte på samma höga (låga?) nivå men proppar fortfarande sina texter fulla av ord man åtminstone hoppats att han kunde lämna bakom sig vid det här laget. Utan att moralisera alltför mycket över ordvalens innebörd – det har gjorts till leda och skriver man ned Tyler, The Creators senaste giv enbart utifrån det perspektivet blir det en mest text om en ouppfylld fantasi – kan man konstatera att de stoppar upp nya Wolf på ett annorlunda sätt än Bastard och till viss del även Goblin.
Medan Lil Wayne mest framstår som en parodi på sig själv genom att låta sin vokabulär genomsyra hela plattans koncept har Tyler fastnat i ett slags mellanläge. Med en ojämn personlighet kommer här ett ojämnt narrativ. Precis som Earl Sweatshirt har han inför Wolf gått ut och sagt att han en gång för alla lämnat de magstarkaste ämnena bakom sig: ”People who wanted the first album again, I can’t do that. I was 18, broke as fuck. On my third album, I have money and I’m hanging out with my idols.”
Men så fort Wolf läggs under lupp står det klart att det är en tämligen konservativ makeover Tyler, The Creator har gått igenom. Han behandlar fortfarande mörka ämnen men istället för att provocerande bokstavera det värsta han kan fantisera fram ligger ett tydligare fokus på psykologi. (I vanlig ordning) sin fars frånvaro, hans farförälders bortgång men i synnerhet det faktum att många i Los Angeles känner igenom honom när han går ut på gatorna. Det hade med största säkerhet funkat bättre om han inte fortsatte att lite varstans trycka in sina fag och bitch som om han led av Tourettes syndrom.
Bastard var i alla fall direkt och inte så fruktansvärt defensiv och olidligt neurotisk som sina uppföljare. Fattas: en redaktör med suddgummi.
Det var Wolfs stora hinder, det. En tydlig progress är däremot produktionen. Ensam bakom spakarna styr den ännu unga stjärnan verkets 18 låtar mellan en rad olika imponerande hållplatser. Jazzpianon, enorm bas, vackra synthar. Lyssna på hur Frank Oceans röst flyter ovanpå höjdpunkten Bimmer, hur Tylers röst kommer till sin rätt dessförinnan och i mindre extroverta låtar som Answer och Lone. Däremot får gästerna ofta för lite utrymme och/eller dåligt underlag på sina bidrag – däribland Erykah Badu (Treehome95s jazziga produktion är riktigt tunn), Laetitia Sadier och Trash Talks Lee Spielman.
På Rusty får han sällskap av två av OFWGKTAs främsta. Tillsammans med Domo Genesis och Earl Sweatshirt skapar han den kanske bästa samarbetsrappen från gruppen sedan 2010 års Orange Juice från Radical. På 48 är han istället ensam men lyfter den allena till samma nivå; bara en detalj som det ensamma pianoklinket i bakgrunden. Det dundrande Hodgy Beats-samarbetet Jamba visar att Tyler fortfarande bemästrar mer omedelbara produktioner och slår till exempel det M.I.A-minnande kaoset Tamale på fingrarna.
Ja, Wolf innehåller några ordentliga uppvisningar i rå talang men som många andra redan påpekat är dess stora problem en forcerad Tyler. Colossus lär vilja betraktas lättvindigt men texten om hur han i ett köpcentrum möter ett fan som älskar honom måste skrivits med huvudet uppe i röven. ”Tyler, I love you, I want to be just like you (alright) / I think about your face and I don’t even fucking try to (no homo)” i olika former i tre och en halv minut. En rejäl lågpunkt.
Redan på Goblin kritiserades han för att kopiera något som Eminem redan gjort femton år tidigare. Los Angeles Times skribent gick så långt som att skriva att efter ungefär 50 minuter vill man bara att Tyler The Creator ska hålla käften. Med en låt som Colossus tar han ytterligare ett steg närmare Detroitrapparens karaktär Stan.
Att skriva om Tyler, The Creator blir lätt vinklat. Hans och vissa av OFWGKTA-medlemmarnas kvaliteter tas nästan för givet, vilket gör att blickfånget ibland mer ligger på det som är mer tveksamt. Wolf är precis som sin föregångare Goblin en extremt skiftande affär. Men trots att Tyler Okonma stundtals är så_jävla_jobbig är han permanent svår att slita ögonen ifrån. Ett toppbetyg – karriärmässigt.