Tystar skriken
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Refused

Way Out West

Betyg: 8/10

På femte raden står jag och på den sjätte står en man som inte tänker blidkas i första taget. Det börjar halvvägs in i Refused återföreningskonsert på Way Out West och sen fortsätter han ända in i kaklet. ”Sellout!” På repeat in i encorens överrullning.

Det är mycket som är utöver det vanliga när Dennis Lyxzén och hans mannar rör sig på Azaleascenen på torsdagskvällen. Den som trodde att återföreningskonceptet skulle ignoreras trodde förstås fel. Så har det varit under hela bandets turné men ikväll, när Dennis står och mässar med Umeådialekt inför en publik inför kanske 15 000 åskådare och dedikerar Everlasting till alla som någonsin såg Refused på 90-talet i ”någon av de små hålorna”, blir det kanske extra tydligt.

Men istället för att fungera som extra boost blir Lyxzéns mellansnack lite uppstoppande. Det är förstås svårt att i sammanhanget inte snudda vid ämnen som de han avhandlar, men efter att ha satt sig i indirekt försvarsposition både angående återföreningen i sig och låtarnas samtida relevans blir taldramaturgin efter en stund ganska trött. Han berättar att de skrev de här låtarna för 15 år sedan när de var arga som fan och överdrev som fan – men nu, ett och ett halvt decennium senare, är allt sant. Det går inte riktigt att ta alltsammans på fullt allvar, som ett Hollywoodiskt filmavslut i en Independence Day-produktion. Ett långt rättfärdigande – och jag menar egentligen mest att Refused inte behöver förklara någonting.

För. Om vi lägger det åt sidan. För hos Refused som maskineri 2012 har rosten slipats ned till stoft. För hos Refused som spelande band, oberoende av intentioner, finns en spelglädje som överträffar allt vi ser under den första dagen. De spelar hardcoremusik inför en enorm publikmassa och ser ut som en fusion av The Hives, The Soundtrack of Our Lives och bob hund på scen. Men längst fram skapar de moshpits som ett Converge på en tät, dunkel klubb.

De inleder med en explosiv Worms of the Senses/Faculties of the Skull och jobbar sig därifrån uppåt genom en makalös dramaturgi. I ryggen ett ljud som bara blir bättre ju längre spelningen lider. I hjärnan och hjärtat full koll på exakt när det avlösande riffet eller den slutliga breakdownen ska komma. Lyxzén hinner stå både i publik och på ett farligt högt scentorn han bygger och verkar för en sekund ha avlidit efter New Noise. Det hade inte varit förvånande.

Det är en spelning bland många andra på en lång turné men för de allra flesta i Slottskogen är det här så mycket större än siffror och städer på en rutt. När Refused slutligen når New Noise – och åskådarna en bit fram i samma veva når apstadiet – och sedan följer upp den urladdningen med sinnessjuka Tannhäuser/Derivè drunknar den smått bindgalne selloutproklamerarens vrål i det som faktiskt betyder saker.

Refused behöver bara låta rockmusiken tysta sina belackare. Det har aldrig varit, och kommer aldrig vara, svårare än så. Alla som var på deras Way Out West-spelning igår insåg det. Till och med den skrikande mannen.