Uddevalla Solid Sound 2015

Det är inte lätt att arrangera nya saker när inte alla vill att det faktiskt ska hända saker. Det finns otaliga exempel på det i en stad som Göteborg, där centralt boende människor inte sällan fäller krokben för olika idéer. Men Uddevalla? Jag kommer från (minst lika aktivitetslösa) Lysekil, en dryg timmes bilfärd från staden, och varje gång mina föräldrar tvingade mig att åka dit och handla på Torp Köpcentrum eller, ännu värre, åka in och gå runt i stadskärnan slog jag fast att det var det absolut effektivaste sättet för en bohusläning att färga sitt liv grått. Att ambitiösa projekt sätts upp i Uddevalla bör vara varje invånares stora dröm, om inte för sig själv så för ungdomarna som växer upp där, och Solid Sound är förstås en perfekt del i att marknadsföra staden som något betydligt mindre sövande.

Dag ett på festivalområdet precis vid vattnet (man kunde dricka öl i kvav värme inne i en båt!) präglades av ett glatt humör och lokala fylleförmågor men när festivalen packade upp för andra dagen kom det förstås genast en kommentar på deras Facebooksida av det suckande slaget. ”Men måste musiken höras 3 km från Riversideängen?”, frågade en uppenbarligen öronpropplös icke-besökare, varpå han snart fick ironiskt medhåll från andra som belös det tröttsamma i frågan: ”Håller med […]. Kunde ni inte satt upp 50 meter höga betongfundament som kunde isolerat musiken lite?”

De allra flesta verkade dock positiva, en av dem så nöjd med arrangemanget ur en personlig synvinkel att han tillät sig själv att göra en 360 och bli missnöjd igen. Killen som vi pratade med i öltältet, klädd i genomstora kläder och baggy jeans, verkade tillfreds med artistuppställningen men efterfrågade en bokning som förra årets Darin så att även de äldre skulle bli nöjda. Bara i en stad med uppenbara komplex föds de tankarna hos en ungdom.

Själv tycker jag att även det känns lite hårt. Inför årets upplaga bockade Solid Sound av Sveriges största rockstjärna i Thåström, en Anna Ternheim att hålla varandra i handen till och Veronica Maggio, numera så folkkär och proffsig att hon kan tappa rösten och vända det till ett för konserten fördelaktivt narrativ. En pånyttfödd Idol-deltagare hade kanske dragit fler än dem om åldersgränsen inte låg på 13 år men i årets sammanhang hade han känts malplacerad. Utöver de stora inhemska namn lyckades man chockboka New York-bandet Interpol, ersätta en traditionsenligt avhoppande Azealia Banks med skandinaviskt ändå aktuella Dizzee Rascal (recension), tillfredsställa målgruppen med Maskinen och krydda det med omskrivna akter som singelaktuella Little Jinder (recension), Silvana Imam (recension), Amason och Pale Honey. Som extra krydda får de mer än godkänt för jämställdhetsperspektivet som löper genom både organisationen och artistbokningarna.

Första dagen inleds med att vi 18:30 upptäcker att Systembolaget stänger kl. 18:00 och inte en timme senare (festival- istället för musikjournalistik tillåter förstås det stoppet). Andra dagen inleds med att vi upptäcker att campingen är smått omöjlig att finna. Två tunga insikter, men efter en febril upptäcksfärd som klockar in på över 40 minuters sicksackande från festivalentrén (lite kortare tid effektiv väg) uppenbarar sig till slut en finfin gräsplätt uppe på en platå med utsikt över vattnet. Solid Sound stoltserar med att ha Festivalsveriges vackraste campingområde men de kan tyvärr även skryta med att de har det klart mest otillgängliga upplägget för den. Man kan skylla på att det är första året de satsar på det – och bara satsningen i sig är ju hedervärd – men festivaler av detta slag bör självklart satsa på komfort framför utsikt. Det ska inte vara lockande att vända om för att ta in på hotell när du går från tåget med tältet på ryggen.

I övrigt är Solid Sound en proffsig stadsfestival som bockar av en rad stabila och mindre stabila grejer:
– Årets trend: egenproducerad IPA (eller FIPA – Festival India Pale Ale)
– En Riktig Soppa som är den erfarna i mat-gamet och ett viktigt inslag för trivseln
– Trevliga volontärer och överlag en faktiskt ovanligt sympatisk publik – inget bråk
– Väldigt bra (Thåström) och ibland mindre bra (Little Jinder) ljud
– Ett åskådarantal som kanske inte skjuter i taket men som åtminstone gör det lätt att kryssa sig fram till första parkett
– En övertaggad DJ som inte inser sina jonglerande begränsningar
– Spelningar där både Silvana och Ternheim debuterar nya låtar

Det är första gången vi är på plats på festivalen, som på tre år gått från en lokal angelägenhet med 300 besökare till ett högt siktande evenemang som förra året hade runt 10 000 på plats. Till Sveriges Radio säger en av grundarna, Simon Tehyrell, att biljettförsäljningen gått ungefär lika bra som förra året och att man siktar in sig på en ny upplaga nästa år. Det är glädjande att en ny bred festival med ambitioner etablerat sig i Sverige och tillsammans med Pontus Blom har Tehyrell både visat att de kan panikboka snygga ersättare och byta månad (tidigare augusti) utan att det klagas. Det känns såklart som att man hade hoppats på ytterligare ett par tusen besökare – området är utökat och stundtals lite öde (mellan programpunkterna på dagen är det helt tyst) – och ingen kan egentligen klandra dem med lineupen som de presenterar. Vi hoppas de kommer tillbaka med samma kraft nästa år och gärna ett ökat fokus på den eventuella campingfesten. När man vandrar hem genom natten under andra dagen känns Uddevalla betydligt trevligare än vad mina minnen varnat om.