Ulver
Roskilde, 3/7 – 2019

Klockan 18:30 en (relativt) solig dag är såklart fel miljö för en Ulver-spelning. Både med tanke på musikens stämning och med tanke på deras ambitiösa lasershow som, även om den fortfarande är vacker, inte kommer till sin fulla rätt i den tidiga kvällningen på Pavilionscenen. Kolsvart ska det vara, inte halvdunkelt.

Kanske är det därför spelningen känns svag i början – alla håller på att vänja sig vid dissonansen mellan blå himmel och svart syntrock. Det stapplande anslaget lossnar ändå rätt fort när So Falls the World går igång, då blir det tydligt att både bandet och publiken har roligt. Efter det är det som att isen bryts. Valet att framföra sitt mer lättillgängliga material snarare än surret från senaste släppet Drone Activity är klokt i sammanhanget.

Både Rolling Stone och Transverberation lyfter högt över förväntningarna tack vare Kristoffer Ryggs starka sång och bandets samspelta, molande rytmmaskineri. Under avslutande Coming Home ser jag ett Ulver-fan brista ut i gråt. Precis som Neurosis kan Ulver frambringa tårar med helt osentimentala medel, genom brutalitet eller repetition, genom en sorts kontemplativ inställning till musik. Till och med när Ulver gör syntpop, en genre som per definition är glättig och kortfattad, kan de inte låta bli att dra ut låten till ett kanske 15 minuter långt krautrocksklimax.

Efter den tillfredställande avslutningen tar Kristoffer Rygg sin ryggsäck och lämnar scenen tillsammans med sina kamrater. Som om det han just höll på med inte var så märkvärdigt. Men det var det, även om alla vet att de norska vargarna kan åstadkomma större dåd i en mer passande miljö.