Umeå Open 2016

Det här kommer kanske inte som en överraskning, men Umeå har alltid varit pionjärer inom musikvärlden. Redan 1968 startade Umeå Jazzfestival och stoltserade med namn som den legendariske bebopsaxofonisten Dexter Gordon, två år innan vi ens bekantade oss med de normala festivalarketyperna som Gärdesfesterna i Stockholm eller den ökända Mantorpsfestivalen. När det kommer till de lokala banden har staden alltid varit ett steg före – till exempel förändrades hardcorevärlden markant genom Refused och deras förhållningssätt till både vänsterpolitik och nonchalans mot genrepurism, Meshuggah har lämnat avtryck på majoriteten av moderna metalband idag över hela världen och Masshysteri som blivit en referenspunkt för fler punkband idag än vad vi har ben i kroppen. Med ett sånt oerhört massivt musikarv är det ändå helt logiskt att även den nu 19 år gamla festivalen Umeå Open skulle vara lika relevant för staden.

En liknande festival som i jämförelse med Umeå Open är totala rookies är Norrköpings Where’s the Music?, som lyckats få stämpeln som ”Sveriges SXSW” – att det skulle vara en showcasefestival av samma rang, men att den känslan inte infann sig en enda gång under februarihelgen. Det framgick aldrig vilka management, skivbolag eller agenturer som hade fått ta plats. Istället kändes det mer som att festivalens bokare spontant bara frågat runt på lite skivbolag om ”vilka artister är hajpade nu?”. Exakt den känslan jag saknade där infann sig på Umeå Open i år, trots att det är långt ifrån marknadsfört som en showcasefestival. Men det är nästan exakt vad det blev i slutändan. Visserligen har festivalledningen gjort hälften av alla artistbokningar själva, men med tanke på att de gjorde toppenval som Katohjärta, Västerbron, Pale Honey och Nord & Syd helt på egen hand känns det totalt berättigat.

(Foto: Melina Hägglund)

Resterande aktörer i festivalprogrammet lyckades integrera sina val ypperligt med varandra, där 090 Hardcore visade upp en mer alternativ sida av Umeås musikscen – den musikscen som Refused en gång var starkt deltagande i – där bland annat Dick Tracy och Kira fick representera stadens höga levnadsstandard inom scenen. Refused själva lyckades boka häpnadsväckande val som hardcorelegenderna Judge, noiserockarna i Bo Ningen och industrialflörtaren The Soft Moon, men även framtida stjärnskott som Dolores Haze och Snake. Att låta skivbolag och agenturer visa upp vad resten av landet har att bjuda på visade sig avlönas något enormt när Nomethod Records visade upp Tennis Bafra och Appelgren & Friedner lät Hanna Järver charma hela staden med sin ofattbara talang. I slutändan blev hela programmet lika eklektiskt som Umeå självt, men dessutom ett utrymme för lokala band oavsett genre att få en chans att ta plats i ett större sammanhang.

Någonting som ofta saknas med både showcasefestivaler och stadsfestivaler i landet är att det saknas viss värme och charm. Det är egentligen ingenting som en någonsin hinner tänka på i allt kaos av ”Hinner vi verkligen dit? Krockar de inte med något? Det är väl flera kilometer bort?” och allmän festhets under samtliga festivaler, men efter att vara helt uppe i varv efter att bevittnat Michel Dida och Erik Lundin riva av varsitt förödande set under torsdagskvällen var det som ett mirakel att få komma in i värmen av Vasakyrkan – där vi möts av möjligheten att köpa en kopp te för 10 kronor med veganskt mjölkutbud och lite fika. Det blir som att stiga in i ett parallellt festivaluniversum. Så jag och min bättre Festivalrykten-hälft tar varsin kopp och bara myser ett tag.

(Foto: Melina Hägglund)

Ingen av oss hade egentligen ett intresse av att kolla på någon av festivalens huvudakter Sabina Ddumba, Linda Pira eller Susanne Sundfør under helgen, eftersom Umeå Opens otroliga fingertoppskänsla utgjort en mycket mer lovande upplevelse. Att komma från ett vilt garagerockgig till Iiris Viljanens vackra och totala stillsamhet var ett fantastiskt miljöombyte som sällan händer under en normal festival – lite som en berg- och dalbana av känslor. Dessutom var både Boys och Nord & Syd bevis på den kvalité som hela festivalens program utsöndrade, tillsammans med två fantastiska och Umeåbaserade guldkorn.

Strax efter att vi avslutade våra koppar med te inne på Vasakyrkan spelade torsdagens sista band Avec Luna. Deras egen subgenrebeskrivning ”mardrömspop” är lika intressant som den är helt korrekt, eftersom det någonstans längs deras popstruktur gömmer sig kusligt vackra gitarrharmonier tillsammans med ett konstant driv. De har ständig kontroll över sin ljudbild och kan måla upp en sensation av total eufori, för att plötsligt vända den till en mardröm totalt sömlöst. Som en del av festivalens dagsprogram under fredagen gick vi tidigt till kvarterskrogen Peppes för att kolla på Spice Boys, Umeås senaste distexperter. Vi möts av att krogen redan är fylld av vänner och fans som alla är redo för superdistad garagerock, men några som absolut inte är redo för något sånt är kvarterskrogen själva. I vad som övrigt var ett oväntat dansant och explosivt set, proppat med både somriga parkhits och hatlåtar om kärlek blev stämningen oerhört rubbad av ljudteknikerns decibelgräns som automatiskt stängde av mikrofonerna så fort nivån blev för hög. Håll tummarna för att de får en ordentlig revansch under nästa års upplaga istället.

(Foto: Martin Gärdemalm)

Ett väldigt underligt koncept som Umeå Open har just kring sina speltider är att första bandet alltid börjar 20:00 och medan det är långt ifrån något dåligt (vem gillar inte sovmorgon under festival?) bjuder det gärna in till några fatala krockar under helgen. Detta blev ett rätt tydligt exempel under fredagen. Katohjärta krockade med Dolores Haze, Moon City Boys krockade med både Nicole Sabouné och Iiris Viljanen, Refused krockade med Boys – ja, ni förstår poängen. Å andra sidan innebär det att en har all tid i världen för att utforska staden eller att hänga med vänner långt innan banden ens hinner börja. Under den tiden går det även att upptäcka Umeå Opens dagsprogram, att få kunskapen om att i Umeå dricks det inte Kir – här dricker de Törley – eller att storsatsningen och kulturkomplexet Väven (som två av festivalens scener huserades i) egentligen är mer av ett hotell- och konferensutrymme än vad det har med kultur att göra.

En av de insikter som hann bildas bara efter någon timme av festivalen är att vänskap kanske var det främsta nyckelordet under helgen. Visserligen genom att många kom och stöttade varandras band, eller när Nora Karlsson i Boys säger ”nu ska vi spela en låt som handlar om mina kompisar ifrån Umeå”, men framför allt under Michel Didas set, när han pekar på en skäggig hattbeprydd man – och för vem som helst är han kanske David Sandström, trummisen i Refused, Final Exit, AC4 och en handfull andra Umeåband – men för Dida är det hans ”idol och inspiration”. En oerhört underlig koppling, kan en ju tycka. Någon dag senare fick jag tillfälle att fråga Sandström om det otippade vänskapsbandet och han förklarade väldigt gärna bakgrunden: att han spelat i Adam Tenstas liveband under många år, bland annat när Dida var supportakt. Ytterligare otippad kuriosa är att Sandström blivit kallad för ”hedersmedlem i Respect My Hustle” – och det är ju inte direkt många hardcorepionjärer som kan stoltsera med det.

Tillsammans med årets fantastiska upplevelse och vetskapen om att Umeå Open kan boka sinnessjuka guldkorn (typ Interpol under 2003 eller Le Tigre under 2005) kommer det säkert bli spektakulärt även 2017 – när festivalen dessutom fyller 20 år. Tanken av vad som kommer att hända då är redan totalt nervkittlande, men oavsett vad som kommer ske nästa år eller vilka band som kommer spela är bara hela upplevelsen av Umeå Open som koncept värd alla obekväma sovvagnar och dyra tågresor i världen.